Alpblommors doft ...

Huru underbart förbereddes hon ej för sin lefnads viktigaste handling — stiftandet af Edelweiss-förbundet ...

Huldine Beamish, född Mosander. ("Edelweiss,") Rubriken står till Carl von Bergens dödsruna i Idun nr 3 20 januari 1893. Att teosofen, missionsförbundaren, parapsykologen (för att använda en anakronistisk term) m m von Bergen skriver runan är nog inte en slump. Runor av annat slag kommer också några decennier senare stå som symbol för en av världens mest mörka perioder. Och de har en direkt koppling till damen som just somnat in, hennes dotterdotter kommer att få en kultstatus inom en rörelse som Huldine ytligt sett inte hade mycket med att göra; ytligt sett, men symboliskt och på ett djupare plan kanske ändå.

Huldines liv hade inte varit lätt, om vi får tro von Bergen. Född Mosander 1836. "Föräldrarne voro den frejdade kemisten, prof. Mosander, och hans maka, af holländsk härkomst, firad i det förnäma sällskapslifvet som talangfull och spirituel samt därtill en skönhet af första rangen." Livet förberedde henne tidigt för hennes kommande livsuppgift, det var så här i förklaringens ljus - postteori - uppenbart för von Bergen. "Tidigt kringsvärmad af giljare, räckte hon, tjugutvåårig, sin hand åt en utländsk friare, den irländske godsägaren Richard Pigott Beamish. Detta ja-ord var, enligt hvad det visade sig, ett för henne ödesdigert misstag."

Kristi efterföljd. Äktenskapet blir en outhärdlig plåga, men som Kristus under korset härdar hon ut, och når efter äktenskapets upplösning en förklaring, en mission. "Under de närmast följande åren uppslår hon för längre tidsskeden sina bopålar i Paris eller andra storstäder, eller vistas hon på vidsträckta resor i och utom Europa; hon besöker Hellas' klassiska jord, Egypten, Konstantinopel, Jerusalem och andra orter i »det heliga landet». Härigenom samt i följd af utländska släktförbindelser blef hon under årens lopp en välbekant personlighet på många håll utanför svenska landamären, innerligt älskad, eldigt beundrad och uppburen af talrika hängifna vänner." Visst verkar von Bergen i henne vilja teckna bilden efter en annan av sina förebilder, teosofernas moder, den ständigt sökande och resande madame Blavatsky?

Hon arbetar genom sin karismatiska personlighet, genom personlig påverkan, och genom skriftställeri i böcker och press, under signaturen Edelweiss. Hon kallar sig själv för spiritualist, till skillnad från de mer materialistiska spiritisterna; hennes språkklädnad är starkt kristet påverkad, men här är ändå något annat också i rörelse, en Wagnersk, en teosofiskt förstådd kristendom. Något förenar henne med dunkla ödesdigra rörelser i tiden. "»Tjäna, tjäna/» utbrister Kundry, påverkad af en himlaboren kärlek, i sista akten af »Parsifal», Richard Wagners storslagna, af kristna idéer bräddfyllda musikdrama. De lystringsorden hade äfven för »Edelweiss» blifvit verksamhetens A och O."

Parsifal, tiden är full av ljusets riddare i hemliga sällskap, liksom korsriddarna i sina ordnar, i kamp mot tidens vilddjur: "I våra dagar, den hädiska förnekelsens, det ondskefulla Kristushatets ulfvatid, gäller det för det sannas och godas stridsmän att, fylkade omkring samma evighetstanke, oförsagdt upptaga kampen emot lögnens och lustans vilddjur i människohamn. Nu liksom fordom gäller det för korsriddaren att härda ut på sin post — likt edelweissen, som på alpens topp, med blicken riktad uppåt, trotsar stormens raseri och den allt annat ödeläggande kölden."

Vilddjur i människohamn ... Det ondeskefulla Kristushatets ulfvatid ... Adolftid? Ett nytt odjur hade trätt in på världshistoriens arena, Rasen, den undermåliga, den allting ädelt förpestande, den semitiska rasen i evig kamp mot ljusets nobla ras: ariern, germanen. Blavatsky talar mycket om rasen, ariern, Thule och Atlantis i sina ockulta läror; solhjulet, hakkorset är en del av teosofernas logga. Särskilt i Tyskland och Österrike uppstår under åren runt 1900 teosofiskt färgade ariska hemliga sällskap som på metafysisk, ockult, väg tar upp kampen mot rasens fiender, särskilt dödsfienden, juden. Det är en kamp som pågått sedan Atlantis dagar, då de ädla arierna ännu var övermänniskor i kontakt med de andliga övernaturliga sfärerna. Sedan har förfallet och rasblandningen satt in, nu är tiden att återställa det gamla Atlantis. En germansk messias profeteras.*

Den unge bohemen Adolf Hitler påverkas starkt av dessa läror och profeter under sin tid i Wien, och senare i München. Under sitt maktuppstigande på 1920-talet skulle han komma att framställas som just en sådan ljusets, det germanska solhjulets, riddare. Många kristna skulle också se honom som sänd av Gud i kampen mot den moderna - den judiska - tidens upplösning. Frågan är vad Huldine skulle ha sett i honom?

Ett svar skulle ges av en av hennes dotterdöttrar - Karin, uppfostrad i Edelweissförbundets anda, som på Rockelsta slott i Sörmland en vinterkväll 1920 mötte sitt öde i form av den då ännu stilige tyske flyghjälten Hermann Göring.** (Göring poserar ovan i en artikel i Vecko-Journalen 1923.)

Edelweissförbundet, Huldines skapelse. Vi lär få anledning att återkomma.

*För en initierad vetenskaplig översikt se Nicholas Goodrick-Clarke: (1985) The Occult Roots of Nazism: Secret Aryan Cults and Their Influence on Nazi Ideology: The Ariosophists of Austria and Germany, 1890-1935.
**Björn Fontander (2009): Carin Göring skriver hem. (Carlsson)

En värld i trance ...

Nationernas förbund har blivit en visa, i en ofta partisk ("churchilleansk" om man vill) historieskrivning; grundproblemet är ändå en relevant frågeställning: varför var de liberala fredsvännerna på fel sida av historien? Några antaganden kan göras för att närma sig den frågan, en legitim sådan för historiker:

- Det var fel i deras analys

- Det var fel i deras verklighetsbeskrivning

Det är värdefullt att närma sig problemet genom att ta del av "närtidsanalyserna"; Leopold Schwarzschilds En värld i trance: Från Versailles till Pearl Harbor (Bonniers 1943) är en sådan. Schwarzschild var en exiltysk journalist som från Frankrike, och senare USA var ledande i den intellektuella motståndskampen mot Hitlerregimen.

Mellankrigstidens idealistiska fredsvänner får en inte nådig behandling. Grundantagandet hos Schwarzschild är att tyskarna i grund och botten är obotliga militarister, även under Weimarrepublikens glansperiod under t ex Stresemann. Bakom allt stod en oreformerad officerskår med rötterna i Preussen och kejsartidens militarism. Alla politiska krafter i Tyskland strävade efter att upphäva förnedringen från Versailles och återvända till läget 1914 före kriget. ALLT skulle återställas, det var minimikravet. Den demokratiska medgörligheten och synbart fredliga Locarnoandan, var bara en taktik för att dölja de verkliga strategiska avsikterna.

Ententeliberalerna, särskilt i England, var de största syndarna när de lät sig bevekas av tyska krokodiltårar på bekostnad av Frankrikes legitima säkerhetsintressen. Nedrustning, internationell rättvisa och paritet (revision av Versailles) blev fredsvännernas lösen där Frankrikes realpolitiska intressen i stället skulle ha behövt en stark västlig allians mellan de tre stora demokratierna förenat med en hård uppfyllelsepolitik gentemot Tyskland.

Versailles var alls inte en våldsfred enligt Schwarzschild utan ganska mild och fullt rimlig. Och skadeståndsbetalningarna orsakade INTE de tyska ekonomiska problemen, t ex hyperinflationen 1923 och 30-talskrisen; de var i det första fallet helt en inhemsk produkt, där regeringen avsiktligt gick in för att sabotera skadeståndsbetalningarna och använde sedelpressarna i kampen mot den franska Ruhraktionen. Tyskarna hade i själva verket en sällsynt bra tid under 20-talet och drabbades relativt lindrigt av 30-talskrisen, t ex USA drabbades väsentligt hårdare. Kapitalet strömmade in i den tyska ekonomin, och utländska krediter bekostade skadeståndsbetalningarna, i stort sett inget tyskt kapital gick förlorat under Dawes- och senare Youngplanen.

Ungefär så argumenterar Schwarzschild, på ett för mig ganska övertygande vis. Visst, hans stil är raljerande och tillspetsad, men han är polemiker med en agenda snarare än objektiv historiker. Det är en inlaga i kamp för den kämpande demokratiska alliansen mot diktaturen under andra världskriget. Churchill är hans hjälte, stor skurk bland andra liberalernas ledare Lloyd George, Wilson mer tragisk än skurk.

Vi kan sammanfatta Schwarzschilds analys med att mot en icke-fredssinnad revisionistisk makt finns inget annat medel än hård makt. Liberala krav om likaberättigande fungerar inte då den makt som är revisionistisk är på det klara med att INTE spela efter spelets regler när det inte gynnar dem själva. De spelar bara så länge spelet går deras väg, därefter bryter den egen - ofta självsvåldig - väg. Analysen påminner om E.H. Carrs i Den förlorade freden (Dagens böcker 1941). Den senare är dock mer förstående gentemot Tysklands revisionism (legitim utifrån en realpolitisk analys) medan Schwarzschilds agenda är att klandra och varna den pacifistiska eftergiftsopinionen i Väst.

Schwarzschild tycks säga att liberalerna gjorde rätt analys men utifrån en falsk verklighetsuppfattning. Det liberala systemet skulle fungera bara verkligheten vore så beskaffad som de antog, men sådan var den inte, särskilt inte i fallet med mellankrigstids-Tyskland. I vår tid passar väl Schwarzschild profilen av neokonservativ interventionsförespråkare. En utmaning som vår tids liberaler har att ta fasta på är hur hanteras ett läge då en spelare spelar sönder spelplanen och undergräver själva spelets idé. Ska han stängas av eller måste spelet reformeras? Det tål några tankevändor, historien har en del att bidraga.

En faraos dotter i nittonde århundrandet ...

Arbetar man på ett museum, får man räkna med att märkliga energier och sammanträffanden, lyckliga tillfälligheter, synkronisiteter skulle Jung säga. En dag för något år sedan hade jag tid för vad engelsmännen med ett lyckligt ord kallar serendipity, hitta guld av en tillfällighet när man letar ett annat. Bokhögar, var annars, och jag bläddrade förstrött i Varias inbundna volym för år 1900. Klar som en vårbäck slog 110 år gammal nyfikenhet emot mig.

 

Som bekant har jag ett intresse för förra sekelskiftets alternativa åskådningar - spiritism, teosofi osv - och där låg den som en liten glimmande guldklimp, inte minst genom de utsökt söta illustrationerna, en kortnovell av den amerikanske författaren Saunders Norvell, En faraos dotter i nittonde århundradet. Den är uppbyggd ungefär som jag kan tänka mig en invigning i en andlig orden är konstruerad.

 

 

Den handlar om en psykolog som konfronteras med de märkliga erfarenheterna hos en ung dotter till en god konstnärsvän. Hon fascineras av det gamla Egypten, en serie målningar av en okänd artist väcker minnen från ett tidigare liv i Egypten. Till en skeptisk egyptologs häpnad kan hon läsa de hemlighetsfulla hieroglyferna, och hjälper honom lösa ett svårlöst forskningsproblem. Genom olika strömfåror når vi fram till att den okände målaren är en ung man som har haft samma drömmar och visioner som dottern. Det framkommer att de båda varit tillsammans som älskande i en tidigare inkarnation i Egypten. Han en fattig men talangfull skulptör, hon en prinsessa och dotter till farao, naturligtvis en förbjuden kärlek. Men i denna senaste existens får de äntligen varandra, med hennes fars välsignelse, de far till Egypten och dör mystiskt men lyckligt.

Jag tycker det är intressant med vilken lätthet författaren behandlar ämnen som magi, reinkarnation, och hur novellen utan större motstånd  - vad det verkar - kunde hamna i en kulturell tidskrift riktad till tidens svenska bildade - bildningstörstande? - medelklass. Det ger ledtrådar till vilken ställning den alternativa åskådningen hade i svensk medelklasskultur vid sekelskiftet. Vi kan med säkerhet säga att den stod i en stark strömning av reformism, individualism och konstnärligt nyskapande. Emotionalismen. Klass- och skranköverskridande. Och ett nytt hopp om tids- och kroppsöverskridande frälsning, där den gamla religionen lämnat den moderna människan i sticket. Medelklassen behövde sin popinvigning i gamla mysterier - Isis unveild, avslöjad.

Efteråt ...

så här några år senare, erinrar jag mig en händelse för ett par år sedan, när jag arbetade på ett projekt vid det lokala museet. En dag fann jag ett ex av ett äldre nummer av en tidskrift för spiritism - Efteråt. Omständigheterna var lite märkliga. I biblioteket, på ett antikt bord låg högar med gamla böcker, tidskrifter, tidningar och dokument av olika slag. Min kompis bibliotekarien upplyste mig att vår arkivarie höll på med att gå igenom samlingarna från en gammal landshövding, som varit i ämbetet på 1920- och 30-talet.

Ur en av högarna stack ett tidskriftshuvud fram som fångade min blick, där var en femuddig stjärna, ett pentagram. Intuitionen sa att det här måste jag bara undersöka, bingo! Det var nämnda magasin om spiritism, från 1918 visade det sig. Där var flera artiklar om dansande bord, en stapelvara vid spiritistiska seanser på den tiden.

1918 var ett viktigt år för de rörelser som senare kom att becknas som ALT, eller alternativa: alltifrån miljö, fred, feminism, till alternativa andligheter, t ex antroposofi, New Age m fl. För min blick står teosofin särskilt intressesant. Den såg, tolkade, Världskrigets kataklysm som ett viktigt steg i mänsklighetens invigning till högre andliga nivåer av medvetenhet och brödraskap. Enhet var en av tesofen Annie Besants nyckelord, det var nu som hon lanserade "sin" världslärare, frälsare, Krishnamurti.

Jag tog en kopia av magasinet, att lägga till min lilla samling med spiritistiska och tesofiska dokument jag kommit över genom åren, bland annat ett personligt miniarkiv från en teosof verksam i en mellansvensk hamnstad runt 1920, som var instucket i ett slitet ex av Annie Besants Den uråldriga visdomen. Det är värt notera från alla dessa små lappar hur viktig Viktor Rydbergs teosofiskt färgade idealism var för min teosofiske vän, en lägre tjänsteman. Jag lär återkomma till hans lilla arkiv. Och Annie ...

Vägen till världen som vi ...

"One effect of its broad agenda was that the world’s leading economists, who became very well acquainted, began to think globally."*

Nationernas förbund hade en större inverkan på världens framtid än vad som allmänt är uppfattningen, det menar historiker numera. Den nya ekonomiska världsordningen efter andra världskriget, bekant som Bretton Woods, fick sina grunder teoretiskt utarbetade redan inom Nationernas förbunds ram. Där lärde sig internationella byråkrater, experter och idealister att tänka världen. Oxfordhistorikern Patricia Clavin visar detta i sin bok (2013) Securing the World Economy: The Reinvention of the League of Nations, 1920-1946.

Vägen till "vi är världen", har en lång historisk kontinuitet, med djupa religiösa och idealistiska rötter. Det är väl det som historien kan bidra till dagens debatt där kortsiktiga perspektiv dominerar. Under 1800-talet tänktes världen av frihandlare, kooperatister och andra utopiska och pragmatiska idealister. Fred och handel tänktes gå hand i hand. Snarare än svärd skulle arbete och konsumtion driva människorna samman, överlevnads- och tävlingsinstinkten avledas i fredliga fåror.

Under Nationernas förbunds hägn fick denna vision en plats att slå rot och gro. 1920-talet tycks allmänt ha medfört ett uppsving för idealism av 1800-talsmärke, en andra vår för svärmarna skulle någon säkert säga. Mot den svarta fonden av Världskriget. 1919 år Noll och en ny början (i alla fall hoppet om en sådan).

Idealismen fick nu en hjälpande hand av de unga social- och statsvetenskaperna. Frihandelsidealismen hade varit ledande i att leda hjärtats tro till vetenskapens spade och tanke. Inte minst svenska ekonomer, som Gustav Cassel, deltog med iver på den, delvis nya, internationella arenan för byggandet av världssamhället. Även här finns kontinuitet från 1800-talet; världskonferenser, och kongresser, var legio under decennierna före Världskriget. Det nya nu var att staterna själva var engagerade i frågan, och att en internationell folkrättslig struktur genom NF etablerats. Idealisterna hade fått tänder att bita med, om än bara mjölktänder som det skulle visa sig.

I min ägo har jag en rapport om den ekonomiska världskonferensen 1927. Som uppföljning till Brysselkonferensen 1920, där Gustav Cassel spelat en tung roll i utredandet av efterkrigstidens internationella finanskaos. Han fanns med även nu. Den svenska delegationens ledare var generaldirektören i Postverket Anders Örne. Örne var ledande internationell kooperatist, socialdemokrat, senare medlem i Tisdagsklubben, frihandlare, fredsvän, nordist, antinazist. För den svenska delegationen stod den fria handeln högst på agendan.

Värt notera är att frihandeln vid den här tiden fortfarande var ett vänsterprojekt, liberaler och socialister stod fortfarande sida vid sida i samma här. WTO skulle i deras ögon inte ha varit ett reaktionärt projekt som i dagens globaliseringsdebatt. Där har kontinuiteten brutits vad det verkar. (Men det är en annan historia).

Jag kommer gräva mer kring denna fascinerande rörelse i skuggan av mellankrigstidens storpolitik, och där Sverige under sin "andra stormaktstid", som Asiens ekonomiska tigrar i vår tid, tog plats och med ekonomiska muskler och tankekraft ville bidra till att bygga Världen. Från Branting och NF, via Hammarskjöld och FN och vår tid finns en stark kontinuitet. Men också stora omvandlingar och ompositioneringar.

Syster Ruts julklapp - Teosofins 1919: inledning

Julen 1919. Man kan bli religiös för mindre. Julaftonen 1919 gav, eller fick? syster Rut vid Hålahults sanatorium i Bergslagsskogarna norr om Örebro en bok i julklapp. Låt oss anta att hon fick den i gåva, kanske av en tacksam tuberkulospatient, eller kanske en vänlig doktor som ville uppmuntra syster Rut för hennes hängivna och plikttrogna arbete.

 

1919, ett av världshistoriens mest ödesmättade, symbolmättade årtal. År noll efter katastrofen kanske någon tänker. Det fanns anledning att stanna upp och reflektera. Syster Rut och hennes obekante gåvogivare ansåg det med all säkerhet.

1919 ... intrycket jag får när jag studerar tiden är att kanske ingen annan institution i Europa - möjligen enväldena undantagna - skakades mer av Världskrigets (det var ännu ett unikum) katastrof än den kristna kyrkan. Och få insåg det med större allvar och skakning än Sveriges lutherske ärkebiskop Nathan Söderblom. Med ett hjärta delat mellan, eller fullt av, anglikanism, tysk lutherdom och österländsk ortodoxi insåg ärkebiskopen den ofattbara skada den kristna kyrkan och dess lära lidit under de fyra krigsårens lidande och vansinne.

Syster Rut hade fått ett exemplar ur den fjärde upplagan - 10 101 till 12 600 ex - av den lilla debattboken Det andliga nutidsläget och kyrkan, tydligen var det många som ansåg frågan mycket angelägen. Utgiven på Svenska andelsförlaget i Stockholm, tryckt av Tryckeri AB Thule i samma stad.

Boken är ett resultat av ett samarbete i en grupp, det framgår av en rubriklös inledande deklaration om bakgrunden till utgivningen. Där anges inga namn, men i en efterskrift förekommer docent Torsten Bohlin* i Uppsala som en av gruppens kontaktmän, och ett utdrag ur Andelsförlagets bokkatalog i religiösa och filosofiska ämnen i slutet av boken, med titlar av t ex Annie Besant, antyder en liberalt kristen/teosofisk profil på gruppen. Jag vill försöka med beteckningen religiöst progressiv.

Det är svårt att komma från intrycket att gruppen riktade en stark förebråelse mot de etablerade kyrkorna: "Det, som förde dem [d v s gruppen] tillsammans, var den levande förvissningen, att tidens andliga nöd kräver en avgörande religiös och etisk pånyttfödelse och att detta behov mötes av en - låt vara obestämd och famlande - ideell längtan, som kännes djupt och vida, kanske ej minst på många håll, där de verkande kyrkosamfundens andliga inflytande blott föga förnimmes eller erkännes." (s 5)

Ideell och andlig nöd, en längtan som - om rätt terapi och lära anbringas - leder till pånyttfödelse. Som en parallell till syster Rut och hennes kollegors heroiska kamp mot den tidens gissel tuberkulosen. Det var just i detta gap som gruppen ställde sitt sökljus. Och där de hade svårt att se kyrkan. Där tidens nya kyrkor: sanatorier, sjukhus, mentalhospital - visserligen förde en alltmer framgångsrik kamp mot kroppens och själens krämpor, men var det ändå inte något som saknades, ett perspektiv bortom sjukhusets väggar, kroppens sköra skal?

(Personal och patienter? vid Hålahult 1927, är någon av dem Rut? Källa: Lindebilder)

Men vilken var etiken som skulle pånyttfödas, vilken religion levandegöra? Hade inte just den gamla religionen, gammal inte minst för att den på något sätt fanns innan katastrofen men knappast längre var synlig, varit en starkt bidragande orsak till katastrofen? Kyrkan var både frånvarande och bortskickad i gruppens skrivning. Ni fanns inte där, men när ni ändå någon gång var närvarande, kunde ni inte erbjuda en lösning.

Gruppen hade inbjudit ärkebiskopen av gå i svaromål, vilket han gjorde i en "inledare" som jag ska titta närmare på i nästa del. Boken kom ut i flera delar, åtminstone tre, eftersom jag hittade en tredje del i en secondhand hylla hos Livlinan i Örebro. I den hittar vi ett inlägg av teosofen Ingeborg Schönmeyr, som jag återkommer till. En tråd som fascinerar mig, och som finns i annat teosofiskt material jag kommit över, är hur världskrigets katastrof öppnade en möjlighet för alternativa religiösa tolkningar, läs här: teosofin - där kristendomen tycktes ligga i dödsryckningar. Men som paradoxalt också öppnade en dörr för just denna döende kyrka, en dörr som ärkebiskop Söderblom med sitt, enligt min mening, intuitiva geni för vad som rörde sig i de andliga folkdjupen, höll öppen och lockade många att ännu en gång stiga fram till, och igenom.

Jag följer med intresse syster Ruts fortsatta läsning ...

*Betecknad som kristen humanist i sin artikel hos wikipedia.