"Deras saga är icke alldeles alldaglig" - om Enighedens kanoner.

På vallen norr om Örebro slott står skeppskanoner från 1600-talet. Hur hamnade de där på slottsvallen i en stad som knappast är känd för sina stolta flottraditioner? Historien är onekligen märklig. I tidningen Kalmar av den 31 oktober 1908 kan man läsa: "Om några dagar anlända till Örebro tre stora kanoner med lavetter och tillbehör. Kanonerna äro af några kalmarbor, hvilka tagit som sin uppgift att från djupet af Kalmarsund söka upptaga gamla minnen från de häftiga sjöstriderna därstädes åren 1676-79, genom en intresserad vapensamlare i Örebro hembjudna därvarande museum till inlösen, och saken har nu blifvit ordnad på ofvannämnda sätt."


Bild från Örebro stadsarkivs bildarkiv. En av kanonerna 1913.
Foto: Erik Samuel Lundh, Örebro.

Kanonerna uppmärksammades också i ett reportage i Idun 1915 när dess reporter besökte Örebros museum som då låg i Örebro slott:

"Innan vi dock inträdde genom den för sitt syfte onekligen alltför oansenliga, alltför mycket i skymundan liggande ingången till museet, stannade vi ett ögonblick på den lilla borggården därutanför, hvarest två kanoner af ålderdomlig typ och på lavetter af svartnadt trä stå uppställda. Deras saga är icke alldeles alldaglig. Efter en mer än tvåhundraårig hvila på hafsbotten, dit de medföljt danska linjeskeppet Enigheden, hvilket förolyckades år 1679 under strid mot svenska flottan, ha de under senare år tillika med en del öfrigt från skeppet återbördats till ljuset. Som en egendomlighet kan nämnas, att kanonerna vid upptagandet förekommo laddade; och har satsen därtill, kula, krut och annat tillbehör, blifvit af herr Hedberg aktsamt uttagen och finnes i ursprunglig ordning utställd inom museet, där de för artillerivetenskapen intresserade ha tillfälle studera det gröfre eldvapnets laddning under nämnda tid." (Idun 1915:37, s 589.)

Svaret på hur de hamnade på Örebro slott ges av Bengt Viktorson i minnesskriften till 150-årsjubileet av Örebro läns museum:

"För den som undrar hur dessa kanoner kunde hamna i Örebro – där de fortfarande står utanför slottet – kan vi berätta att det var några frimurare i Kalmar som bildade ett bolag för att ta upp det som gick att bärga från det sjunkna skeppet. Detta sålde de sedan till hugade intressenter. Hugo Hedberg, som var frimurare, övertalade sina frimurarebröder i Örebro att samla ihop pengar till inköp av två av kanonerna. Dessa överlämnades sedan högtidligt av ordförandemästaren, general Lilliehöök, till museet den 24 maj 1909." (Bengt Viktorson – 1856! - 150 år i kulturarvets tjänst. Från Bergslag och Bondebygd 2006, ss 34-35.)

En av kanonerna bärgas från Enigheden. Bild från Riksantik-
varieämbetet. RAÄ-nummer Kalmar 132.

Frimurare?! I dykeribolaget Rex, som gjorde bärgningarna, finner vi fler märkligheter:
"Några för våra sjökrigshistoriska minnen intresserade män i Kalmar, under ledning af regementsläkaren A. Backman samt hamnkaptenen A. J. Parrow och skeppshandlaren G. Pettersson hafva nämligen bildat ett dykeribolag kalladt "Rex" i ändamål att från de under gångna tider i Kalmarsund sjunkna örlogsskeppen uppfiska kanoner och andra föremål af historiskt värde. Det är visserligen å ena sidan ett rätt vanskligt företag, men å andra sidan är det för historiska och arkeologiska forskningar af den största vikt att det kan utföras. Bolaget arbetar med små medel, emedan det ej kan våga sig på alltför stora uppgifter." (Kalmar 1909-07-16)

Backmans rapport till SPR. SPR Proceedings vol 7, s 218.

Regementsläkare Alfred Backman var en av Sveriges mesta ockultister och psykiska forskare. Han skrev flitigt i ockulta ämnen under pseudonymen Bachiel. Hans psykiska forskningar med clairvoyanta flickor hade 1888 lett till att en av dem förutsade ett av Jack the Rippers påstådda mord. Dessa forskningar finns redovisade i brittiska SPRs Proceedings, volym 7 och 8 1891/92. 1909, det är också samtida med den stora Parkeraffären i Jerusalem 1909-1911, då ett svenskt-finskt-brittiskt team försökte hitta förbundsarken utifrån det beryktade Juvelius-chiffret. Även där verkar ha funnits kopplingar till frimurare.

Vad kan ha lockat dessa ockulta intressen till dessa arkeologiska äventyr? Ytterligare ledtrådar ger en notis i Kalmar: "Enigheten var lastad med plundradt gods från Östergötland, Småland, Öland och Gottland." (31 oktober 1908). För att göra den här notisen lite mer begriplig får vi gå till den samtida frimurarmytologin.*

I Svenska Dagbladet av den 12 december 1898, i samband med Oscar II:s 50-årsjubileum som frimurare läser man om frimurarnas historia i Sverige: "Enligt framlidne öfverstelöjtnanten G W von Francken skall Frimurareorden hafva inkommit till Sverige under konung Inge den yngres regering år 1125. Under drottning Margaretas tid skola frimurarna haft sina sammankomster såväl i tornet Tre kronor på Stockholms slott som i Kraftkyrkan i Lunds domkyrka samt i Malmö och Visby. Nyss omnämnde auktoritet antager, att inbördes oroligheter under unionskungarnes regering hindrat ordens vidare fortgång, ty sedermera skulle ingen anledning finnas att antag, det någon sammankomst eller frimurareloge funnits i Sverige förr än på 1730-talet."

Frimurare i Sverige 1125? Och i Visby? Och så var det där med Valdemar Atterdags brandskattning av Visby 1361, en skatt som försvann i havet sedan hans flotta gått under, sägs det. Eller gjorde den inte det, kanske danskarna känt till var delar av skatten fanns, kanske fortfarande på Gotland och hämtat den därifrån under kriget 1679? Kan Rex-bolaget ha trott något sådant och att delar av den försvunna skatten ska ha funnits ombord på Enigheden? Och Kalmarunionen, vilket gör koppling till dykningarna i Kalmar extra intressant. Den svenske kungen som överhuvud för den nionde frimurarprovinsen med frimurarintressen i de skandinaviska länderna. Och sen historien om tempelherrarnas koppling till Gotland, inte minst i samband med de pseudohistoriska hypoteserna kring den beryktade Kensingtonstenen. Den smakar enligt min mening väldigt mycket som ett verk av frimurarintressen verksamma under slutet av 1800-talet.

Intresse för våra sjökrigshistoriska minnen anges som drivkraft till dykningarna i en artikel ovan. Och det är väl den rimligaste tolkningen? Varför skulle inte frimurare kunna vara intresserade av detta? Det var vanligt att frimurare var militärer. Det fanns också en riddarromantik inom frimureriet vid denna tid. Kanske är det en tillfällighet att så många frimurare var inblandade i den här affären. Dess nätverk kom till användning i ett kulturhistoriskt syfte. Kanonerna hamnade i Örebro av en slump. Det var för att stödja sina bröder i Kalmar i deras arkeologiska arbete som frimurarna i Örebro köpte in kanonerna till museet i Örebro som samtidigt fick föremål som passade i slottsmiljön.

Annons. Kalmar 1909-10-19

Man kan se hur t ex trävirke från vraket såldes för att användas till möbler och träsnideri (se annons). Häri ligger väl närmast ett finansieringsintresse för dykeribolaget. Det skandinaviska inslaget kanske kan tolkas som en förlängning av förbrödringsidealet. Skandinavismen levde fortfarande, åtminstone som ett kulturellt och ideellt värde. Kanonerna var nu tysta. Enigheden hade återvänt till skandinaviska bröder.

Men vi kan också ställa en radikalare hypotes. Vi kan låta tolkningen följa ett mönster som kan urskiljas: En ockult världsuppfattning hos aktörerna. Backman är klockren som representant för denna. De övriga med frimuraranknytning kan vi låna för det syftet. Det är i alla fall inte orimligt. Och utifrån det antagandet kan vi fråga om "ockult klarsyn" har gett intressenterna dold "information" om var vissa föremål var att finna? Så var fallet i Parkeraffären då Juvelius-chiffret tillkom på den vägen. Backmans inblandning i Rexbolaget och dykningarna på Enigheden luktar något liknande. Vi talar här alltså om vad olika aktörer kan ha trott och hur de har agerat utifrån denna information. Om den ockulta verklighetens verklighet i sig kan vi naturligtvis inte säga mycket. Allt det här är ju mer indicier på en ockult föreställningsvärld kring historiska artefakter, ofta med frimuraranknytning, som också har lett till faktisk handling.

Exkurs: "Deras saga är icke alldeles alldaglig." - Rentav, kan Backman och hans vänner 

Kalmar 1910-11-11

trott att Enigheden fört med sig föremål som tempelherrarna återfunnit på Tempelberget i Jerusalem? Har dessa föremål varit del av brandskattningen av Visby och som 1679 hämtades upp från Gotland av dansk flotta? Därav den föremålsfetischism som man kan observera, en helighet som smittat av sig på virke från fartyget  - en ark rent bokstavligen - som blev konstföremål, och dess "heliga" kanoner på museer? Men det är föremål för Lucias legender.

 

*Frimurarnas mytologiska historia tycks ha tagits på allvar i samtiden, i t ex Iduns första nummer för 1899 kan man läsa: "Att ingå på någon utförligare skildring af Frimurareordens historia eller förklaring af dess ändamål är här ej platsen. Så mycket torde dock kunna sägas, att man måste gå många, många århundraden tillbaka för att finna spåren af dess upprinnelse. Sannolikt var Frimurareorden känd och införd i Sverige redan under medeltiden, ehuru dess verksamhet här såväl som i flere andra länder, dels på grund af förföljelser, dels af andra orsaker, sedan låg nere i flere århundranden, tills den i förra hälften af 1700-talet återupplifvades och därefter ägt bestånd.

Henry Kjellson och seanserna

Thure Svensson skriver i sin biografi från 2013 över Civilingenjören, Flygdirektören Henry Kjellson. Tekniker och Humanist, på s 104: "Han var också djupt intresserad av metafysik och lämnade efter sig ett antal intressanta protokoll från spiritistiska seanser i London under tiden 1933-35 i samband med att han i tjänsten besökte olika flygindustrier. Han ansåg sig ha fått kontakt med sin sedan 1929 döde bror Dolfi men var rätt skeptisk till många av fenomenen."

Att en av svenska flygvapnets främsta ingenjörer och haveriutredare intresserade sig för spiritism är ju rätt anmärkningsvärt. Sådant ska ju inte rationella 1900-talsmänniskor, särskilt inte ingenjörer syssla med. Men så gjorde han. Själv skriver han om sitt intresse för spiritism och psykisk forskning i sin bok Försvunnen teknik, i det här fallet tredje upplagan från 1973, s 54:

"Det är möjligt att mången som läser de skildringar jag här helt kort berört, blivit övertygad om att tibetanerna sedan lång tid tillbaka i sina munkkloster förvärvat och tillämpat en mycket omfattande kunskap och utbildat en passande teknik med användandet av parapsykiska krafter, ett område där vi västerlänningar ännu står famlande. En del på hithörande område banbrytande personer, även läkare som behärskar hypnosens krafter, möts med otrolig skepticism när de går utanför det som allmänhet och fackpersoner accepterat. Spiritism och spiritualism är områden som mötas med mycket starkt tvivel och det med visst skäl. Jag har vid resor till London besökt ett stort antal seanser. Jag har alltid varit ganska misstrogen, och många medier har visat sig vara falska sådana. Många av resultaten kan dessutom bli bedrägliga genom personens ofrivilliga påverkan på det känsliga mediet. En känd läkare, som efter en mycket skeptisk inställning helt övergick till den kritiserade sidan och blev spiritismens förnämste förespråkare var Conan Doyle, författaren till Sherlock-Holmes-böckerna. Han ägnade sedan sitt återstående liv till spiritistiska studier.
Trots min egen misstro har jag emellertid bevistat några seanser som givit förbluffande resultat, och jag har därvid erhållit meddelanden som mediet inte kunnat erhålla från min hjärna och tankeverksamheten under seansen. Efter hemkomsten till Sverige har de under dessa seanser erhållna uppgifterna kunnat kontrolleras och verifieras.
Många tecken tyder nu på en långsam klimatförbättring när det gäller den psykiska forskningen."

Tibetaner med psykiska krafter luktar teosofiskt inflytande. Kjellson använder uttrycket psykisk forskning snarare än det numera vedertagna parapsykologi. Psykisk forskning är dock enligt min mening ett vidare och äldre begrepp som också innefattar, eller gränsar till, metafysiska spekulationer (naturfilosofi m m), spiritualism och parapsykologi i mer begränsad mening. Kjellson befinner sig väl någonstans i gränslandet mellan vedertagen naturvetenskaplig världsbild och en alternativ spiritualistisk sådan, något han delade med många inom den psykiska forskningen aktiva naturvetenskapsmän av en äldre skola. Många hade en böjelse för spiritualism, spiritism (t ex den franske astronomen Camille Flammarion), teosofi och andra former av ockultism eller esoterism. På svensk mark kan nämnas psykologen och teosofen Sydney Alrutz vid Uppsala universitet som Kjellson också influerades av under sin studietid vid universitet (Thure Svensson s 23 f).

Det som främst intresserar mig här är kopplingen mellan spiritistiska seanser och psykisk forskning i engelsk 1930-talsmiljö. Preliminärt kan vi nog ringa in denna till kretsar inom SPR och vissa alternativa miljöer inom försvarsindustri, forskning, kultur, affärsliv och statsförvaltning. Där finner vi personer som stjärnmediet Eileen J. Garrett, filosofen Gerald Heard, senare förknippad med Aldous Huxley m fl. Men detta är spekulationer. En mängd spännande grävande att se fram emot.

Vår och var tids möjlighet

Uppsala-psykologen, och vi skulle säga parapsykologen, Sydney Alrutz var redaktör för skriftserien I Vår Tids Lifsfrågor. I häftet nr 40 (årgång nio, 1905) behandlade den franske professorn i fysiologi, dr Charles Richet frågan: Förtjäna de s. k. spiritistiska fenomenen en vetenskaplig undersökning? Ja, svarar Richet, det fanns inget apriori i de spiritistiska fenomenen som motsades av vetenskapen, och han motade en fördom, som känns rätt aktuell fortfarande: sunda förnuftet är INTE detsamma som vetenskapen. Och vetenskapen kan aldrig bevisa en negation argumenterade han. Med hans egna ord: "Låtom oss här ännu en gång lägga märke till, att sunda förnuftet icke är vetenskap. Sunda förnuftet är allmänna opinionen, som accepterar vanliga företeelser (för öfrigt utan att känna dem), endast därför de äro vanliga. Men sunda förnuftet förändras oerhördt med åren." (s 7).

Var där något i öppenheten i den vetenskapliga attityden runt förra sekelskiftet som känns som om den ÄNNU ligger framför oss? Tiden verkar inte gå i en enkel riktning.

Teosofins historia med doktor Marco Pasi.

En klargörande översikt av teosofiska samfundets, eller samfundens, historia, del 1.

The Invention of a 'Metaphysical East' and the Spirit of TheosophyOhad R...

Ockulta möten i höjden

På väg mot höjderna, av kunskap, insikt och visdom ... och makt? Att höja sig, tränga in i okända territorier, avslöja folkens och naturens hemligheter ... att slita slöjan av Isis? Så kan man tolka strävandena? Det är dolt för oss dödliga. Ockult.

(Ur Kortfattad teosofisk uppslagsbok, sammanställd av Pekka Ervast. 2:a omarbetade upplagan, Stockholm, Teosofiska bokförlaget, 1906.)

Sven Hedin på väg till Himalayahöjden.

Gäst hos vicekonungen af Simla.

Intressant samvaro med Annie Besant i Srinagar.

/.../

Efter hvirfveln af nöjen i den aristokratiska staden uppe bland kullarna har d:r Hedin afsiktligt lefvat så godt som inkognito i Srinagar, där också endast e n visit hittat honom, men denna enda ett lejon, eller rättare lejoninna – Annie Besant. "Hon sökte upp mig här", skrifver d:r Hedin, "och vi ha haft många och mycket intressanta samtal. Hon är en äldre dam, med genomträngande blick, djupt allvar i hela sitt uppträdande och af en glänsande vältalighet. I förrgår höll hon ett föredrag i maharadjans trädgård, något af det mest briljanta och fängslande jag hört – en jämförelse mellan de stora, dominerande religionernas grundsanningar och ett lyckligt försök att reconsiliera dem. Det är märkvärdigt att se den djupa och oförställda vördnad som ägnas henne av hinduerna. (DN 27 juli 1906)

 Mer än ett år senare meddelas det i Dagens Nyheter, 19 september 1907:

Äfven mrs Besant kommer. Mrs Annie Besant, som nyligen blifvit efter öfverste Olcott vald till president för Teosofiska samfundet, kommer att besöka Sverige under senare hälften af nästa månad och därvid den 21 oktober hålla offentligt föredrag i Musikaliska akademiens stora sal härstädes.

Den 22 oktober är Annie Besant, president för Teosofiska samfundet (Adyar), på audiens hos Oscar II, förmodligen på Stockholms slott:

Audiens. Konungen lämnade i går vid sin mottagning audiens åt bland andra landshöfding Asker, hofstallmästare Sager, öfverstarna Falkman, Schubert, Berch och Meurling, Annie Besant samt konstindustriutställningens i Stockholm 1909 arbetsutskott under ordförandeskap af f d landshöfdingen Svedelius. (DN 23 oktober 1907)

Oscar II, frimurareordens höge beskyddare, den IX frimurareprovinsens V.S.V. och styrande mästare, landshövdingarna Asker och Svedelius, frimurare, och riddare av Carl XIII:s orden. De övriga herrarnas eventuella koppling till frimureriet har jag inte kunnat utröna. (Se: Riddare af Konung Carl XIII:s orden, 1811-1900. Biografiska anteckningar, samlade och utgifna af v häradshövding A. Anjou. Eksjö, 1900.)

Vad talade de om, Salomo och Isis?

"Frimurareorden, hvilken f. n. i Sverige räknar omkring 12,000 medlemmar, fördelade i ett 30-tal loger, lydande under Stora Landslogen i Stockholm, är liksom en del andra ordenssamfund indelad i grader. Den högsta graden är Carl XIII:s riddaregraden, i hvars prydliga och färgrika dräkt h. m:t konungen här bredvid är framställd. Denna dräkt bars förr vid vissa tillfällen offentligt, ännu så sent som på 1850-talet, om vi ej äro oriktigt underrättade. Porträttet här bredvid är för öfrigt en reproduktion efter ett af den framstående målaren Axel Jungstedt särskildt till konungens frimurarejubileum utfördt porträtt i olja, som nu intar hedersplatsen bland porträtten af öfrige Carl XIII:s riddare. F. Hbg." (Ur Idun 1899:1, s 1.)

Det började med borddans ...

Huldine, född Mosander, gift Beamish (irländsk godsägare), med sitt nom de plume Edelweiss, kom att inleda en ödesmättad kedja av händelser, en mikrohistoria som kan sägas ha lett fram till, fått sin avslutning, men kanske inte upplösning, i de dystra dystopiska hallarna på Karinhall. Tre generationer kvinnor inom en och samma familj fick stor betydelse för en av Hitlerrikets ledande män, den svenskanknutne Hermann Göring.

Egentligen är Göring statist i den här historien, hans hydda och stora historia ska inte få skymma sikten för den i sig så intressanta - semiprivata och semioffentliga - historien om mormor, mor och dotter, i rakt nedstigande led. I det här inlägget lägger jag fokus på mormor, den förste Huldine, född 1836 som dotter till en professor Mosander. Hennes historia har jag delvis redan skissat i ett tidigare inlägg, här intresserar jag mig för hennes litterära produktion.

I bibliografin Kvinnan inom svenska litteraturen, intill år 1893, av Sigrid Leijonhufvud och Sigrid Brithelli - som förresten gavs ut till världsutställningen i Chicago 1893, i sig ett sammanträffande som är mättat av betydelse, men det får vi återkomma till - finner vi en sammanställning av Huldines författarskap (och något mer än detta åstadkom hon nog inte då hon gick bort 1892). Under 1888 finns hon noterad för medarbetarskap i Idun, under Edelweiss, likaså för artiklar i Nya dagligt allehanda. 1889 kom hennes första bok, Spiritismen i dess rätta belysning, även den under Edelweiss. Den gavs ut på Looström & kompanis förlag i Stockholm, ett förlag som också gav ut teosofisk litteratur i anslutning till Teosofiska samfundets etablering i Sverige. Det var en ganska tunn bok på 143 sidor. För 1 kr och 75 öre.

Den annonserades i åtminstone Aftonbladet (bilden annons från 13 dec 1889), som verkar ha varit en av de mer vänligt sinnade pressorganen till de nya andliga rörelserna som etablerades de här åren. Teosofiska samfundet hade fått en svensk avdelning under året. Någon månad efter Huldines boks utgivande, in på det nya året 1890, skulle den notoriske introduktören av nya andliga (anglosaxiska) innovationer och Huldines gode vän, doktor Carl von Bergen leda bildandet av Svenska samfundet för psykisk forskning. Det är värt notera att boken marknadsfördes som ett svenskt original, det verkar inte varit särskilt vanligt att denna typ av litteratur skrevs i Sverige, vilket noteras i den enda recension jag återfunnit av hennes bok, i Svenska Dagbladet 12 december 1889: "Hos oss hafva likväl de litterära bidragen till stridsfrågans utredande varit ytterst fåtaliga; några öfversättningar från engelskan och franskan samt en eller ett par mot spiritismen polemiserande ströskrifter - se der allt, så vidt vi kunna påminna oss." Huldines bok var därför ovanlig, även om jag anser att recensenten något underskattade omfånget på utgivningen i Sverige. Det förekom en ganska riklig flora av spiritistisk/teosofisk litteratur i översättning på den svenska bok- och tidskriftsmarknaden.

Om innehållet ska jag inte fördjupa mig den här gången, inte heller receptionen. Boken kom att få en engelsk översättning, som gavs ut 1892 i USA på United States Book Company i New York, med titeln Spiritism. Jag har hittat en välvillig kortare recension i tidskriften The Religio-Philosophical Journal, utgiven i Chicago; en av alla tidskrifter för de nya religiösa och nytänkande reformistiska rörelserna runt sekelskiftet. Recensenten citerar inledningen av boken som beskriver hur spiritismen kom som en "amusement" med borddans - table turning - till Europa från USA, och sent omsider till Sverige, där Huldine, inledningsvis skeptisk, "utsattes" för fenomenet i tidens mittsekels salongsumgänge i medel- och överklass. En annons återfinns också i magasinet The Problem of Life, båda 1892.

Men innan dess, 1891, utkom Edelweiss med en kortare skrift på svenska om Tolstoy, Tre bilder ur Leo Tolstoys lif, det kom att bli hennes sista publicerade verk. Därmed har vi fått en första översikt av Edelweiss Huldine Beamish publicering. Jag återkommer till att titta närmare på innehållet i hennes skrifter och hur de togs emot.