Vilddjuret i Stockholm

Det borde väl egentligen inte vara särskilt mycket att göra en stor sak av. Och jag tänker inte göra det större än det är heller. Men notisen - i SvD:s understreckare av Bo Gustavsson om att ett av Aleister Crowleys - en av den ockulta väckelsens centrala och kontroversiella gestalter - alster nu utkommit på svenska - att han besökt Stockholm 1895 väcker min nyfikenhet. Och inte nog med det: "Samma år [1895] reste han till Stockholm där han hade sin första homosexuella relation och ockulta upplevelse – troligtvis var det ena kopplat till det andra." Han ska alltså ha blivit ockult initierad - mer eller mindre - i Stockholm? Det är rätt anmärkningsvärt trots allt. Hur, i vilket sammanhang, varför i Stockholm? En mängd frågor väcks.

Men först känner jag ett behov att se varifrån den här uppgiften kommer ifrån. I Bo Gustavssons understreckare finns ingen källa angiven. Jag letar fram en källa där hans besök i Stockholm återges, i Crowleys The Confessions of Aleister Crowley : An Autohagiography. Två av sammanlagt sex volymer publicerades 1929 under titeln ''The Spirit of Solitude',' Hela självbiografin publicerades först efter Crowleys död i en förkortad version (1969) redigerad av John Symonds och Kenneth Grant. Den senare finns i en online version som jag har använt för att kolla upp referenser till hans Stockholmsbesök. Det finns två träffar på Stockholm i boken.



Svenska teatern (där Kungl Operan höll till 1891-1898)
på Blaiseholmen.
Bild: Stockholmskällan/Wikipedia

Den första behandlar C:s inställning till brittisk teater och opera, som han avskyr:  "I shall never forget my first experience of Continental opera: Lohengrin at Stockholm. The atmosphere was absolutely natural; people had gone there because they really liked the music. I was transported into my own ideal world of love and melody. The caresses of my companion were the overflowing of ecstatic passion. Sin had been abolished, I was back in Eden." (s 116 i Symonds/Grant) I den här noteringen finns ingen tidsangivelse. Men det borde gå få fram när Lohengrin spelades i staden. Självklart också intressant se hur han upplevde musiklivet där.

Nästa notering är förmodligen den som syftas på i Gustavssons artikel: "Two main events were destined to put me on the road towards myself. The first took place in Stockholm about midnight of December 31st, 1896. I was awakened to the knowledge that I possessed a magical means of becoming conscious of and satisfying a part of my nature which had up to that moment concealed itself from me. It was an experience of horror and pain, combined with a certain ghostly terror, yet at the same time it was {123} the key to the purest and holiest spiritual ecstasy that exists. At the time, I was not aware of the supreme importance of the matter. It seemed to me little more than a development of certain magical processes with which I was already familiar. It was an isolated experience, not repeated until exactly twelve months later, to the minute. But this second occasion quickened my spirit, always with the result of “loosening the girders of the soul”, so that my animal nature stood rebuked and kept silence in the presence of the immanent divinity of the Holy Ghost; omnipotent, omniscient and omnipresent, yet blossoming in my soul as if the entire forces of the universe from all eternity were concentrated and made manifest in a single rose." (ss 123-124 i Symonds/Grant)

Ett långt citat. Det visar i alla fall att han upplevt något av genomgripande betydelse i Stockholm. (Med reservation för källvärdet som jag har svårt att bedöma. Några andra källor har jag heller inte hittat vid en snabb sökning.). Datumet skiljer sig dock som synes från Gustavsson. Men Gustavsson anger å andra sidan inte hur länge C var i Stockholm, bara att han kom dit 1895, han kan ju ha stannat fram till 1896 eller ännu längre. Djupare än så gräver jag inte just nu. Det är intressant nog med dessa uppgifter som det lär finnas anledning återkomma till för en finare bearbetning.



Grand Hotel 1901. Bild: Stockholmskällan.

UPPDATERING: Det verkar inte vara någon nyhet att A.C. befunnit sig i Stockholm. Det finns åtminstone fyra författare som refererat/behandlat hans Stockholmsvistelse utifrån vad jag kan se i hans wikipedia-artikel: Symonds 1997; Booth 2000; Kaczynski 2010 samt Churton 2011: "Crowley had his first significant mystical experience while on holiday in Stockholm in December 1896. Several biographers, including Lawrence Sutin, Richard Kaczynski, and Tobias Churton, believed that this was the result of Crowley's first same-sex sexual experience, which enabled him to recognise his bisexuality."

Jag har också funnit en resande-anmälan - som fanns i tidningarna förr - som troligen avser A.C. I SvD för den 29 december 1896 finns en "mr Crowley, Cambridge" angiven som incheckad på Grand Hotel i Stockholm. C. studerade vid Cambridge mellan 1895 och 1898. Det här är också endast några få dagar innan han ska ha haft sin mystiska upplevelse.

Nu har jag också kollat upp hur det var med Lohengrin-referensen i citatet ovan. Det visar sig att Kungliga operan gav en Lohengrin-föreställning på nyårsdagen 1897 (annons DN 31 dec 1896). Operan höll då till på Svenska teatern under tiden som det nya operahuset byggdes. Den teatern låg på Blaiseholmsgatan, alltså bara ett stenkast från Grand Hotel.

Vi får därför bilden av en A. C. som mellanlandar i Stockholm på sin väg till S:t Petersburg under mellandagarna och nyåret 1896/97. Han tar in på Grand Hotel som mr Crowley från Cambridge där han då studerade. Han går och ser på Lohengrin och han får sin mystiska upplevelse. Förmodligen lämnar han Stockholm ganska snart och far vidare till Ryssland. (Se Confessions).

Pontus Wikner

Jag vet inte hur känd Pontus Wikner (1837-1888) är i vår tid. Men på 1800-talet verkar det ha funnits en mindre Wikner-kult. Den sköre, fine idealisten. I min forskning lär han komma med på något hörn som förelöpare till ockultismen. Läser just nu en samling av hans skönlitterära texter. Tre berättelser hittills, den senaste Min moders testamente från 1869. Handlingen förlagd till tidig kristen tid i hellenistisk miljö: Efesus, Alexandria. Stil och innehåll känns starkt påverkade av Viktor Rydberg (Den siste Athenaren från 1859). Den handlar om den sköne unge idealisten Adeimantos som slits mellan ideal och verklighet, mellan nytt och gammalt, mellan mor och far, mellan plikt och val, mellan mor och brud m m. Det slutar med att den lysande lärjungen till Apollonius av Tyana (ca 15-100 e Kr) - den store ockultisten/filosofen - blir förd till den avlidna moderns kristendom. Det som slår mig så här direkt är det starka ockulta inslaget i berättelsen. Tankegångarna skulle passa i vilket Teosofiskt sammanhang som helst 20 eller 30 år senare; han till och med reser till Indien som en Blavatsky för att söka den indiska visdomen ur dess källor.

Jag lär som sagt komma att själv resa med Wikner framöver. Han är intressant för sin egen skull och hans texter väcker många spännande frågor. Det är sådan drivkraft man som forskare vill hitta.

SUMMARY: Idealist author Pontus Wikner (1837-1888) together with for instance Viktor Rydberg (1828-1895), was important for the idealist underpinning of the later interest in occultism in Sweden.

Den liberala teologins ljus

Jag hade verkligen inte väntat det. Att någon skulle gå igång och börja försvara kyrkoreformatorn Martin Luther - av alla människor - med anledning av ett inlägg på Twitter (lättsamt sådant dessutom). Och mot den liberala teologin som blomstrade i Sverige med företrädare som Nils Ignell (1806-1864), Viktor Rydberg (1828-1895) och Pontus Vikner (1837-1888). Vad än Luther var och företrädde under 1500-talet och vad gott han säkert gett många troende kristna i sin troskamp under denna och senare tider, var han också ännu under 1800-talet en levande gestalt i den ortodoxa statskyrkoläran. Och som sådan för många en symbol för andligt förtryck, stillastående och pessimism. 1800-talets religiösa känsla hade behov av något nytt, något dynamiskt och hoppfullt som kunde samspela med den ljusnande framtiden med vetenskap, teknik och ekonomisk tillväxt. Den religiösa liberalismen och teologin svarade just mot detta behov. På sätt och vis är det rätt spännande att de ännu kan skapa reaktion och känslor. Och den energin för jag med mig i min forskning. För där har de en självklar plats som vägröjare för 1800-talets intresse för ockultismen, som är mitt huvudämne. Därom ber jag få återkomma.

PS: Något om litteraturen på området. Den grundläggande framställningen av den religiösa liberalismen i Sverige är förmodligen Edvard Rodhes Den religiösa liberalismen: Nils Ignell, Viktor Rydberg, Pontus Wikner. från 1935. Den har följts upp av Inga Sanner i Att älska sin nästa såsom sig själv: om moraliska utopier under 1800-talet. från 1995. Det är också Sanner som anger Rodhe som den grundläggande studien. Båda visar också på kopplingen mellan den religiösa liberalismen och det ockulta intresset (Teosofi, spiritualism m m).

SUMMARY: The interest and controversy that the liberal theology of 19th century still creates. Its importance as pioneer of the occult revival in Sweden.

"Om lifvet på andra verldsklot"

Under rubriken Blandade ämnen, redogjorde Göteborgs Handels - och Sjöfartstidning den 29 juli 1865 för ett meteoritnedslag vid Orgueil i södra Frankrike året innan. Spår av vatten och organiska ämnen hade hittats på meteoritstenar från nedslaget. Detta var tydligen sensationellt:

"... detta är, strängt taget, första gången som man med full säkerhet fått bevisadt, att vatten och organiska ämnen finnas på andra verldsklot än jorden."

Hur det är och var med den saken lämnar jag därhän, det som intresserar mig mest med den här artikeln är att det är det tidigaste omnämnandet av den franske astronomen Camille Flammarion (1842-1925) som jag kan hitta i Kungliga bibliotekets databas över digitaliserad svensk dagspress. Jag intresserar mig för honom därför att han enligt mitt intryck var en viktig aktör, förmedlare och konstruktör av diskurser - berättelser m m - i återuppväckandet av intresset för ockultismen (spiritism, teosofi, psykisk forskning m m) under 1800-talets senare del.

I den här artikeln presenteras han som en forskare som tillsammans med en annan forskare - Örsted - argumenterade för "mångfalden af bebodda verldar". Meteoritstenarna kunde vara ett stöd för denna hypotes menade GHT. Naturlagarna var desamma överallt i universum. Utifrån det antagandet följde att om liv kunde uppstå på jorden borde det uppstå även på andra världar menade - något förenklat - denna hypotes.

"Ur denna astronomiska synpunkt har frågan blifvit upptagen, behandlad och jakande besvarad af franske astronomen professor Camille Flammarion i ett af honom utgifvet arbete. Det finnes enligt honom icke en enda  astronomisk omständighet, som ger jorden i afseende på beboelighet det ringaste företräde framför andra planeter i vårt solsystem, äfven om de flesta lefvande väsen, som alstras på jorden, icke skulle kunna trifvas annorstädes än i detta sitt eget hem."

I denna artikel nämns dock inget om hans intresse för spiritismen och psykisk forskning. Den bok som omnämns borde dock vara Flammarions La pluralité des mondes habités (1862) där detta intresse tydligt visas. 1866 kom en första svensk utgåva (så långt jag har kunnat finna) på Lars Johan Hiertas förlag. Dagens Nyheter (28 nov 1866) omnämner den i en boknotis:

"Till slut nämna vi, med förbehåll att få återkomma dertill, en, äfven på L. J. Hiertas förlag utkommen bok, egnad att väcka mycken uppmärksamhet. Det är en öfversättning från en fransk skrift, som på originalspråket upplefvat 8 eller 10 upplagor. Den kallas på svenska: Bebodda verldar eller vilkoren för himlakropparnas beboelighet, af Camille Flammarion, och är en lärorik framställning af sammanhanget mellan Skapelsens alla skilda delar."

(Det är värt att notera att i samma boknotis nämns en nyutkommen bok om den animala magnetismen.)

Boken annonserades flitigt i dagspressen, men recenserades inte i samma grad. En anmälan från Post- och Inrikes Tidningar (5 dec 1866) antyder att Flammarions intresse sträckte sig längre än till det strikt naturvetenskapliga (som vi definierar det idag):

"Efter en undersökning om menskligheten i verldsalltet och efter en framställning af de olika åsigter om menniskorna på planeterna, som i vetenskapliga romaner sökt göra sig gällande, uppställer förf:n grunddragen af det sköna, sanna och goda, såsom varande allmänna principer, tillämpliga för alla verldar, bildande verldens moraliska enhet och förbindande alla intelligenser med den högsta intelligensen."

Recensenten av boken menade att den representerade en utredning på naturvetenskaplig grund om möjligheten av liv på andra planeter än jorden och att Flammarion "med mycken värme" behandlade sitt ämne. Den skilde sig från tidigare framställningar som mer varit spekulativa fantasiprodukter.

I förlagets annons kunde man läsa:

"Detta arbete har inom den vetenskapliga verlden vunnit anseende såsom ett af de skarpsinnigaste, och hos den publik som läst originalet, tillika såsom ett af de intressantaste och mest underhållande som på sednare tider utkommit. Det är redan på förhand klart, att hvarje forskning, som kan öppna en sannolikhet, innefattande mer än blotta gissningar, om lifvet på de himlakroppar, hvilka för denna planets invånare blänka såsom otaliga ljuspunkter i den stjernklara natten, men, enligt hvad astronomien lärt oss, bestå af millioner verldar, måste innefatta det mest lockande, hvarpå vettgirigheten [sic] kan riktas; och det ifrågavarande arbetet skall i detta hänseende troligen med nöje emottagas äfven af den svenska allmänheten." (GHT 8 dec 1866)

Intresset för ämnet - liv på andra planeter - var stort: som underhållning, för själens anspänning och vetenskapligt. Det intrycket får man från pressrapporteringen. Flammarions bok slog an i tiden. (Parallellen till Jules Verne ligger nära). Det återstår att se hur hans ganska rika bokproduktion togs emot i den svenska kontexten och vilken roll den spelade för det ockulta intresset.

SUMMARY: The introduction of French astronomer Camille Flammarion (1842-1925) in Swedish newspapers. First mentioned in 1865 in connection with the finding of organic substance in meteorites in France. His book La pluralité des mondes habités (The Plurality of Inhabited Worlds), got a Swedish edition in 1866. The interest in the subject - life on other planets - seems to have been lively in Sweden. Flammarion's occult interests less apparent. My hypothesis is that he played an important role in the Swedish leg of the occult revival in the late 19th and early 20th century in that he created exciting stories and speculations - i e cosmic metempsychosis - on the topic.