Arbetar man på ett museum, får man räkna med att märkliga energier och sammanträffanden, lyckliga tillfälligheter, synkronisiteter skulle Jung säga. En dag för något år sedan hade jag tid för vad engelsmännen med ett lyckligt ord kallar serendipity, hitta guld av en tillfällighet när man letar ett annat. Bokhögar, var annars, och jag bläddrade förstrött i Varias inbundna volym för år 1900. Klar som en vårbäck slog 110 år gammal nyfikenhet emot mig.
Som bekant har jag ett intresse för förra sekelskiftets alternativa åskådningar - spiritism, teosofi osv - och där låg den som en liten glimmande guldklimp, inte minst genom de utsökt söta illustrationerna, en kortnovell av den amerikanske författaren Saunders Norvell, En faraos dotter i nittonde århundradet. Den är uppbyggd ungefär som jag kan tänka mig en invigning i en andlig orden är konstruerad.
Den handlar om en psykolog som konfronteras med de märkliga erfarenheterna hos en ung dotter till en god konstnärsvän. Hon fascineras av det gamla Egypten, en serie målningar av en okänd artist väcker minnen från ett tidigare liv i Egypten. Till en skeptisk egyptologs häpnad kan hon läsa de hemlighetsfulla hieroglyferna, och hjälper honom lösa ett svårlöst forskningsproblem. Genom olika strömfåror når vi fram till att den okände målaren är en ung man som har haft samma drömmar och visioner som dottern. Det framkommer att de båda varit tillsammans som älskande i en tidigare inkarnation i Egypten. Han en fattig men talangfull skulptör, hon en prinsessa och dotter till farao, naturligtvis en förbjuden kärlek. Men i denna senaste existens får de äntligen varandra, med hennes fars välsignelse, de far till Egypten och dör mystiskt men lyckligt.
Jag tycker det är intressant med vilken lätthet författaren behandlar ämnen som magi, reinkarnation, och hur novellen utan större motstånd - vad det verkar - kunde hamna i en kulturell tidskrift riktad till tidens svenska bildade - bildningstörstande? - medelklass. Det ger ledtrådar till vilken ställning den alternativa åskådningen hade i svensk medelklasskultur vid sekelskiftet. Vi kan med säkerhet säga att den stod i en stark strömning av reformism, individualism och konstnärligt nyskapande. Emotionalismen. Klass- och skranköverskridande. Och ett nytt hopp om tids- och kroppsöverskridande frälsning, där den gamla religionen lämnat den moderna människan i sticket. Medelklassen behövde sin popinvigning i gamla mysterier - Isis unveild, avslöjad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.