söndag 22 februari 2015

Alpblommors doft ...

Huru underbart förbereddes hon ej för sin lefnads viktigaste handling — stiftandet af Edelweiss-förbundet ...

Huldine Beamish, född Mosander. ("Edelweiss,") Rubriken står till Carl von Bergens dödsruna i Idun nr 3 20 januari 1893. Att teosofen, missionsförbundaren, parapsykologen (för att använda en anakronistisk term) m m von Bergen skriver runan är nog inte en slump. Runor av annat slag kommer också några decennier senare stå som symbol för en av världens mest mörka perioder. Och de har en direkt koppling till damen som just somnat in, hennes dotterdotter kommer att få en kultstatus inom en rörelse som Huldine ytligt sett inte hade mycket med att göra; ytligt sett, men symboliskt och på ett djupare plan kanske ändå.

Huldines liv hade inte varit lätt, om vi får tro von Bergen. Född Mosander 1836. "Föräldrarne voro den frejdade kemisten, prof. Mosander, och hans maka, af holländsk härkomst, firad i det förnäma sällskapslifvet som talangfull och spirituel samt därtill en skönhet af första rangen." Livet förberedde henne tidigt för hennes kommande livsuppgift, det var så här i förklaringens ljus - postteori - uppenbart för von Bergen. "Tidigt kringsvärmad af giljare, räckte hon, tjugutvåårig, sin hand åt en utländsk friare, den irländske godsägaren Richard Pigott Beamish. Detta ja-ord var, enligt hvad det visade sig, ett för henne ödesdigert misstag."

Kristi efterföljd. Äktenskapet blir en outhärdlig plåga, men som Kristus under korset härdar hon ut, och når efter äktenskapets upplösning en förklaring, en mission. "Under de närmast följande åren uppslår hon för längre tidsskeden sina bopålar i Paris eller andra storstäder, eller vistas hon på vidsträckta resor i och utom Europa; hon besöker Hellas' klassiska jord, Egypten, Konstantinopel, Jerusalem och andra orter i »det heliga landet». Härigenom samt i följd af utländska släktförbindelser blef hon under årens lopp en välbekant personlighet på många håll utanför svenska landamären, innerligt älskad, eldigt beundrad och uppburen af talrika hängifna vänner." Visst verkar von Bergen i henne vilja teckna bilden efter en annan av sina förebilder, teosofernas moder, den ständigt sökande och resande madame Blavatsky?

Hon arbetar genom sin karismatiska personlighet, genom personlig påverkan, och genom skriftställeri i böcker och press, under signaturen Edelweiss. Hon kallar sig själv för spiritualist, till skillnad från de mer materialistiska spiritisterna; hennes språkklädnad är starkt kristet påverkad, men här är ändå något annat också i rörelse, en Wagnersk, en teosofiskt förstådd kristendom. Något förenar henne med dunkla ödesdigra rörelser i tiden. "»Tjäna, tjäna/» utbrister Kundry, påverkad af en himlaboren kärlek, i sista akten af »Parsifal», Richard Wagners storslagna, af kristna idéer bräddfyllda musikdrama. De lystringsorden hade äfven för »Edelweiss» blifvit verksamhetens A och O."

Parsifal, tiden är full av ljusets riddare i hemliga sällskap, liksom korsriddarna i sina ordnar, i kamp mot tidens vilddjur: "I våra dagar, den hädiska förnekelsens, det ondskefulla Kristushatets ulfvatid, gäller det för det sannas och godas stridsmän att, fylkade omkring samma evighetstanke, oförsagdt upptaga kampen emot lögnens och lustans vilddjur i människohamn. Nu liksom fordom gäller det för korsriddaren att härda ut på sin post — likt edelweissen, som på alpens topp, med blicken riktad uppåt, trotsar stormens raseri och den allt annat ödeläggande kölden."

Vilddjur i människohamn ... Det ondeskefulla Kristushatets ulfvatid ... Adolftid? Ett nytt odjur hade trätt in på världshistoriens arena, Rasen, den undermåliga, den allting ädelt förpestande, den semitiska rasen i evig kamp mot ljusets nobla ras: ariern, germanen. Blavatsky talar mycket om rasen, ariern, Thule och Atlantis i sina ockulta läror; solhjulet, hakkorset är en del av teosofernas logga. Särskilt i Tyskland och Österrike uppstår under åren runt 1900 teosofiskt färgade ariska hemliga sällskap som på metafysisk, ockult, väg tar upp kampen mot rasens fiender, särskilt dödsfienden, juden. Det är en kamp som pågått sedan Atlantis dagar, då de ädla arierna ännu var övermänniskor i kontakt med de andliga övernaturliga sfärerna. Sedan har förfallet och rasblandningen satt in, nu är tiden att återställa det gamla Atlantis. En germansk messias profeteras.*

Den unge bohemen Adolf Hitler påverkas starkt av dessa läror och profeter under sin tid i Wien, och senare i München. Under sitt maktuppstigande på 1920-talet skulle han komma att framställas som just en sådan ljusets, det germanska solhjulets, riddare. Många kristna skulle också se honom som sänd av Gud i kampen mot den moderna - den judiska - tidens upplösning. Frågan är vad Huldine skulle ha sett i honom?


Ett svar skulle ges av en av hennes dotterdöttrar - Karin, uppfostrad i Edelweissförbundets anda, som på Rockelsta slott i Sörmland en vinterkväll 1920 mötte sitt öde i form av den då ännu stilige tyske flyghjälten Hermann Göring.** (Göring poserar ovan i en artikel i Vecko-Journalen 1923.)

Edelweissförbundet, Huldines skapelse. Vi lär få anledning att återkomma.

*För en initierad vetenskaplig översikt se Nicholas Goodrick-Clarke: (1985) The Occult Roots of Nazism: Secret Aryan Cults and Their Influence on Nazi Ideology: The Ariosophists of Austria and Germany, 1890-1935.
**Björn Fontander (2009): Carin Göring skriver hem. (Carlsson)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar