tisdag 10 februari 2015

Syster Ruts julklapp - Teosofins 1919: inledning

Julen 1919. Man kan bli religiös för mindre. Julaftonen 1919 gav, eller fick? syster Rut vid Hålahults sanatorium i Bergslagsskogarna norr om Örebro en bok i julklapp. Låt oss anta att hon fick den i gåva, kanske av en tacksam tuberkulospatient, eller kanske en vänlig doktor som ville uppmuntra syster Rut för hennes hängivna och plikttrogna arbete.

 
1919, ett av världshistoriens mest ödesmättade, symbolmättade årtal. År noll efter katastrofen kanske någon tänker. Det fanns anledning att stanna upp och reflektera. Syster Rut och hennes obekante gåvogivare ansåg det med all säkerhet.

1919 ... intrycket jag får när jag studerar tiden är att kanske ingen annan institution i Europa - möjligen enväldena undantagna - skakades mer av Världskrigets (det var ännu ett unikum) katastrof än den kristna kyrkan. Och få insåg det med större allvar och skakning än Sveriges lutherske ärkebiskop Nathan Söderblom. Med ett hjärta delat mellan, eller fullt av, anglikanism, tysk lutherdom och österländsk ortodoxi insåg ärkebiskopen den ofattbara skada den kristna kyrkan och dess lära lidit under de fyra krigsårens lidande och vansinne.

Syster Rut hade fått ett exemplar ur den fjärde upplagan - 10 101 till 12 600 ex - av den lilla debattboken Det andliga nutidsläget och kyrkan, tydligen var det många som ansåg frågan mycket angelägen. Utgiven på Svenska andelsförlaget i Stockholm, tryckt av Tryckeri AB Thule i samma stad.

Boken är ett resultat av ett samarbete i en grupp, det framgår av en rubriklös inledande deklaration om bakgrunden till utgivningen. Där anges inga namn, men i en efterskrift förekommer docent Torsten Bohlin* i Uppsala som en av gruppens kontaktmän, och ett utdrag ur Andelsförlagets bokkatalog i religiösa och filosofiska ämnen i slutet av boken, med titlar av t ex Annie Besant, antyder en liberalt kristen/teosofisk profil på gruppen. Jag vill försöka med beteckningen religiöst progressiv.

Det är svårt att komma från intrycket att gruppen riktade en stark förebråelse mot de etablerade kyrkorna: "Det, som förde dem [d v s gruppen] tillsammans, var den levande förvissningen, att tidens andliga nöd kräver en avgörande religiös och etisk pånyttfödelse och att detta behov mötes av en - låt vara obestämd och famlande - ideell längtan, som kännes djupt och vida, kanske ej minst på många håll, där de verkande kyrkosamfundens andliga inflytande blott föga förnimmes eller erkännes." (s 5)

Ideell och andlig nöd, en längtan som - om rätt terapi och lära anbringas - leder till pånyttfödelse. Som en parallell till syster Rut och hennes kollegors heroiska kamp mot den tidens gissel tuberkulosen. Det var just i detta gap som gruppen ställde sitt sökljus. Och där de hade svårt att se kyrkan. Där tidens nya kyrkor: sanatorier, sjukhus, mentalhospital - visserligen förde en alltmer framgångsrik kamp mot kroppens och själens krämpor, men var det ändå inte något som saknades, ett perspektiv bortom sjukhusets väggar, kroppens sköra skal?

(Personal och patienter? vid Hålahult 1927, är någon av dem Rut? Källa: Lindebilder)

Men vilken var etiken som skulle pånyttfödas, vilken religion levandegöra? Hade inte just den gamla religionen, gammal inte minst för att den på något sätt fanns innan katastrofen men knappast längre var synlig, varit en starkt bidragande orsak till katastrofen? Kyrkan var både frånvarande och bortskickad i gruppens skrivning. Ni fanns inte där, men när ni ändå någon gång var närvarande, kunde ni inte erbjuda en lösning.

Gruppen hade inbjudit ärkebiskopen av gå i svaromål, vilket han gjorde i en "inledare" som jag ska titta närmare på i nästa del. Boken kom ut i flera delar, åtminstone tre, eftersom jag hittade en tredje del i en secondhand hylla hos Livlinan i Örebro. I den hittar vi ett inlägg av teosofen Ingeborg Schönmeyr, som jag återkommer till. En tråd som fascinerar mig, och som finns i annat teosofiskt material jag kommit över, är hur världskrigets katastrof öppnade en möjlighet för alternativa religiösa tolkningar, läs här: teosofin - där kristendomen tycktes ligga i dödsryckningar. Men som paradoxalt också öppnade en dörr för just denna döende kyrka, en dörr som ärkebiskop Söderblom med sitt, enligt min mening, intuitiva geni för vad som rörde sig i de andliga folkdjupen, höll öppen och lockade många att ännu en gång stiga fram till, och igenom.

Jag följer med intresse syster Ruts fortsatta läsning ...

*Betecknad som kristen humanist i sin artikel hos wikipedia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar