lördag 7 april 2018

En teosofisk villa i Stocksund

Vintern 1917 tog sig Svenska Dagbladets medarbetare med signaturen Vanja ut till en villa i Stocksund, av bilden som illustrerar artikeln att döma var den väl inbäddad i snö och barrskog (artikeln publicerad i SvD 14 januari). Läsaren fick veta att det var fråga om teosofernas första stadigvarande koloni i Sverige. Artikeln inleddes med en översikt av teosofins plats i pressrapporteringen de senaste åren. Året 1913 markerades som senaste gången då teosoferna haft en större plats i tidningsspalterna: "Sista gången det teosofiska samfundet lät mera allmänt tala om sig här i Sverige var väl under den bekanta striden mellan mrs Tingley och representanter för svensk hembygdskänsla angående Raja-Yogaskolan på Visingsö sommaren 1913. Sedan dess har det varit ganska tyst om dem."

Artikeln redogjorde sedan för teosofins uppdelning på två större grenar, dels Det universella broderskapet under amerikanskan Tingley och Teosofiska samfundet under Annie Besant. Tingleys samfund hade enligt artikeln endast cirka 600 medlemmar i Europa och Amerika medan "det stora Teosofiska samfundet /.../ består af cirka 25 000 medlemmar och räknar sina anhängare i hundra tusental spridda öfver hela världen med teosofiuniversitetet i Adyar nära Madras i Indien som centralpunkt och miss Annie Besant och hennes större eller mindre profeter som sammanhållande krafter". Skillnaden i samfundens inriktning och karaktär diskuterades också: "Den mest iögonenfallande skillnaden mellan dessa båda grupper är kanske den förras amerikanska smartness och reklammakeri och de senares allvarligare sträfvanden mot inre fullkomning enligt sina speciella teorier om uppnåendet häraf."

Trots tystnaden i media var teosofernas föreställningar om karma, reinkarnation m m mycket mer spridda och kända i Sverige än vad man allmänt hade klart för sig. Men Besants teosofer hade inte för vana att slå på pukor och blåsa i trumpet för att sprida sina läror menade skribenten. Nu hade i alla fall deras etablerande av en liten koloni i en villa i Stocksund gjort deras verksamhet nyhetsvärdig. Kolonin var dock inte helt ny, den hade verkat under några somrar i Båstad och under hösten föregående år (1916) i en våning i Stockholm på Bragevägen 10 A, "men först sedan medlemmarna nu inköpt tomt och en stor präktig villa kan man tala om ett samfund i det stora samfundet med fast mark under fötterna". Det var kanske en viss överdrift i detta påstående, teosofernas båda grenar var enligt min bedömning tämligen väl etablerade i Sverige sedan 1890-talet. Att skapa en koloni med egen fastighet skapade ytterligare fast mark under fötterna och bidrog till rörelsens institutionalisering.

Reportagets "kvinnliga kvickhet" illustreras av reporterns beskrivning hur hon togs emot i villan: "Då en af Svenska Dagbladets medarbetare för några dagar sedan gjorde ett besök i kolonien, blef hon på det älskvärdaste mottagen af de nio ungdomar, som utgöra kolonien. Den som väntat sig något mystiskt och beslöjadt med andebelysningar och magnetiska stenar, bordknackningar och elektriska fluida à la Marie Corelli måste känna sig grymt besviken öfver den hemtrefliga villan, inredd med möbler från N. K. och en högst materiell vegetarisk måltid." Här både normaliserar och trivialiserar skribenten teosoferna. De var högst lika materiella som sin moderna samtid. Lite löjligt var väl också det hela men skribenten var samtidigt nyfiken på dessa unga människor som utgjorde kolonin: "Det är endast det yngre släktet, hvilket, allt sedan de börjat tänka själva, insupit teosofiska idéer, som där bilda kärnan till en som de hoppas med tiden lifskraftig och utvecklingsduglig koloni." Men de hade för säkerhets skull en myndig överrock - "överstyre" -  i form av paret advokaten Hugo Fahlcrantz och dennes hustru skulptrisen Greta Fahlcrantz. Annars levde de i fullkomligt genomförd kommunism till allas belåtenhet.

Snarare än ockultism enligt den exotiska förväntan som skribenten gav uttryck för efter författarinnan Marie Corellis populära litterära ockulta fantasier, så strävade kolonisterna efter karaktärsdaning: "För dessa ungdomar synas de ockulta forskningarna, talet om auror och astralkroppar, mera ligga på sidan om deras intressen, som riktar sig på en 'träning af karaktären" till uppnående af subtilare själsliga affekter än vanliga dödliga kunna skryta med och verkligen lägga ned allvar och ifver i sitt arbete på att dana sin själsliga styrka - hufvudsakligen genom meditation - till hvad verkan det hafva kan." De unga kolonisterna var en blandad skara ambitiösa individer: kandidat Ingelman hade studerat ett par år vid teosofernas universitet i Adyar och fortsatte nu sin bildning i kolonin; en annan studerade musik; en tredje "är världsmästare på skridskor"; ytterligare andra hade "borgerliga yrken i staden och söka endast under hvilotiden sin tillflykt till Stocksundsvillan".

Verksamheten omfattade ett par möten i veckan. På söndagarna hölls större sammankomster för upp till sjuttio personer, alla unga människor. Det andra mötet var för mindre grupper mer initierade teosofer. Man höll föredrag och musik spelades, framför allt Wagner.

Kontexten, det var 1917 under världskrigets mest mörka skede, speglas i artikeln: "Något som särskilt sysselsätter teosoferna för närvarande är frågan, om ej världskriget skall och redan har fört med sig en djupare syn på lifvet hos de hemsökta folken och åtminstone väckt ett intresse för tankarna på ett lif efter detta, som ej fanns förut, och en aning har gripit dem att dessa strömningar skola leda till ett lifligare intresse för teosofiens läror om reinkarnationen och framåtskridandet." Skribenten kommenterade lakoniskt: "Det är ju möjligt att de få rätt."

Artikeln är skriven i en kvick kåserande stil, nedlåtande och nyfiken på samma gång. Teosofin blir ett tecken för det moderna flödet: sökandet efter något stadigvarande i modernitetens flyktighet. Lättheten, munterheten i stilen svarar mot ett vemod över alltings förgänglighet. Krigets allvar tränger igenom, kanske får de unga teosoferna rätt i sina prognoser. Villaidyll bryts mot krigets och dödens allvar. Teosofernas villa blir en gränspost mellan det modernas flyktighet och de eviga frågorna. Men också en tillflykt för Corellifantasier i en högst materiell N.K-vardag. En kommunistisk cell för experiment inför en oviss framtid. Snart nog skulle den havande tiden 1917 föda en mängd framtider där den lilla världen i villan verkade som en spegel av de olika alternativen. Kommunismen skulle plöja sin väg i vågor av blod. Fascismens fantasterier med ockulta inslag trampa fram över lik. Fredsvänner och Nationernas förbund vanmäktigt predika människornas broderskap. Annie Besant inspirera en antiimperialistisk våg med Gandhi i spetsen att frigöra kontinenter från en trött imperialism. Ja: "Det är ju möjligt att de få rätt."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar