måndag 9 mars 2015

Ingeborgs sköna sång? - Teosofins 1919: del 3

"Lekmän och präster överbjuda varandra i försök att råda bot för det onda".

Det var nu 1919, där är ett ont som söker sin bot. Och i kyrkan blåser nya vindar, jämförande religionsforskning, och progressiva idéer i samklang med den nyfödda liberala demokratin. Men Kyrkan är ändå kraftlös, den känner inte kraften i Kristus. Men det gör teosoferna menar Ingeborg Schönmeyr i sitt inlägg i debattskriften Det andliga nutidsläget och kyrkan.* Det ser ut som en paradox. Ingeborg säger det inte rent ut, men mellan raderna, att Kristus bara är en av flera stora lärare i mänsklighetens historia.**

Det är där Ingeborg tar vid, och i, och kyrkan i örat: Ni känner inte er frälsare, er store lärare. Livet finns i er egen lära, men ni har inte förstått den på rätt sätt, på djupet. Där ska ni söka, men ni måste göra det förutsättningslöst, men inom parantes: som vi teosofer anvisar. Överge era dogmer, forska förutsättningslöst, på ett teosofiskt vis. Åter en viss paradox.


"Allt, som binder andens strävan mot en större klarhet, en högre sanning, måste bort."

Visst låter det som om de sökande inom kyrkan skulle kunna ansluta sig till ett sådant program, att gå fram, söka, bli historiska, i tiden - nog är det något som skulle kunna ha lagts fram av Nathan Söderblom? Men, inom parantes, han vände sig nog mot relativiseringen av Kristus, nog ville han i sin frälsare se något exklusivt? Giltig för alla människor. Den fullkomliga uppenbarelsen som givits människorna av Gud, till personlig gemenskap, människa och Gud. Men en uppenbarelse som var historisk, s a s utsträckt över tid, snarare än given i en punkt, fullt och helt, eller snarare, tillägnelsens fullhet var historisk, på människans sida.

"Det är ett egendomligt faktum, att teosofien, som vanligen från kyrkligt håll ses med stor misstro, var den går fram i kristna länder sprider djupare förståelse för religionen." Ja, Söderblom kunde nog bejaka alla god viljors strävan, även erkänna teosofins bidrag i denna kamp för större klarhet, som han ju också vittnade om i sin inledning. Men vände sig nog mot deras krav på exklusivitet, eller von oben perspektiv, deras elitism: - Vi vet bättre, och: - Vi känner er frälsare bättre än er.

Vi vet bättre, nog kändes det som ett piskrapp, men mycket i kyrkan var satt i fråga av kyrkan själv menade Ingeborg Schönmeyr:

- Vad menas med "Kristi gudom", var han verkligen Guds
 Son?
- Vad är historiskt tillförlitligt i Skriften?
- Vad ska vi ha trosbekännelsen till?
- Sakramenten, vad är de?

Ytterst handlar ju dessa frågor om sanning och kraft, och kraft var något Ingeborg saknade i dagens kyrka. Blott ord frälser inte i nödens stund; verklig kraft eller blott symbolisk, när havet stormar? Något som verkligen kommer utifrån, inte bara möblerar om i själen. Någon därute, värd att ge sitt liv till, och för, trohet intill döden för en sant levande Gud. Kyrkan hade nog många reformivrande som tog ord i sin mun, och med tal ville ge kyrkan nytt innehåll. Tal, ja, men kraft? Nog ställde teosoferna i Ingeborgs tappning relevanta frågor, även för kyrkan.

Nå, hur får vi då denna kraft, Kristi kraft? Som kyrkan tycktes sakna. Vi såg att Söderblom sökte den i själva sanningen, i den ärliga dialogen mellan människa och människa, människa och Gud, hjärta till hjärta. Ingeborg ville för sin del lyfta fram sakramenten, som hon betecknar som magi, d v s i teosofisk mening förmedlande av övernaturlig, eller bättre uttryckt: energi, kraft från högre - etiska - dimensioner. En energi lika verklig som elektriciteten, och möjlig att undersöka och förstå i samma mening som naturkrafter.


Det var de moderna människorna, av 1919, det nu gällde. Var stod de i den här debatten? Nog får man bilden av att det handlar om en delvis ny relation till det religiösa - "de eviga frågorna" - som tecknas i bakgrunden till debatten, hos den moderna individuella, skeptiske, ifrågasättande unga människan. - Auktoriteter? Nej. Vi kan tänka själva. Bortom den här världen? Jamen, det är här och nu vi lever, det är vad vi kan veta. Det är det enda vi är säkra om, och att leva äkta, sant, etiskt här och nu är vad vi frågar efter. Vi har just kommit genom elden, i vår värld, är det inte den vi ska rädda, reformera, inte slänga bort våra liv för ideal bortom molnen? Just det som bidrog till katastrofen i första rummet. Och visar inte erfarenheten att vi alla är samma människa, med samma passioner, drifter, längtan över gränserna i denna världen, inte en gräns som går mellan oss in i evigheten, visst är Gud för oss alla?

Teosoferna hade anledning känna att deras röst hade en särskilt bärande klang i 1919 års rum. De hade nya svar på de gamla frågorna, men även de nya frågorna som modernitetens kataklysm ställde till "de överlevande" på stranden efter haveriet. Vetenskap, förnuft, individ, frihet. Visst var detta oersättliga värden för den moderna människan? Teosofin erbjöd en ny syntes, mellan ande och kropp, tro och vetande, lokalt och universellt.*** Gammalt och nytt hade förvisso sin skuld till den eld vi just gått igenom. Men kanske var det en eld som var nödvändig för världens pånyttfödelse, ett nödvändigt pris för framsteget, att med eld rensa bort den gamla bråten, skapa en ny klarhet för den nya bättre värld som skulle odlas? Teosofin ville rädda det gamla vinet till nya läglar, men också blanda nytt vin däri.

All lärdom är värdefull säger Annie Besant**** på andra ställen, vi är här för att lära, så sörj inte motgången, misslyckandet, det är en del av den mödosamma klättringen mot ljuset, för individen, för släktet. Vi är inte övergivna, mästarna, Det stora vita brödraskapet vakar över vår väg, och bistår oss.

Reformsinnade inom kyrkans inre och yttre krets kunde nog finna detta attraktivt, att både rädda gammalt vin, och blanda nytt däri. Materialismen, ensidigheten, egoismen, i dess olika former, det var uppenbart vart de ledde. Vi måste kunna förmedla våra kära ideal, med den erfarenhet vi gör. Vi lär, måste lära. Verkligheten, det är ju sanningen trots allt. Men inte bara hjärnan, och de yttre sinnena, - naturvetenskapens empiri - utan även hjärtat, känslan, moralen, de högre humana värdena; kulturens erfarenhet måste också räknas med i ekvationen.

Jo, något liknande sade också Nathan Söderblom. Det är inte försent, inte utan hopp. Ja, vi är på väg, en vandring till större klarhet; efter katastrofen, nog finns Gud med oss ännu. Och nog är vi här för att lära, lära oss om Gud, oss själva, och världen. En pågående historisk uppenbarelse, mänsklighet, folk och individer på väg. I kyrkans vaggande skepp över mörka, och ljusa vatten, till en säker hamn, både på denna kust, men även på en främmande kust bortom horisonten.


Reformsinnade inom kyrkan och teosofer. På den nya stranden, nog hade de anledning att de närmaste åren gå sida vid sida, frivilligt, nödtvunget. Fanns syster Rut med i den vandringen? Det finns anledning återkomma ...

*Tredje delen, 1919: "Kristendom och teosofi", ss 140-147. Utgiven på Svenska andelsförlaget, Stockholm.

**Går man till Annie Besant i Den uråldriga visdomen (på svenska 1922), får man se att Kristus är det andra logos - Sonen, men inte Gud, den evigt oföränderlige, ofattbare. Inte heller Fadern, det första logos, eller Anden, det tredje logos, är Gud i den mening kristna hävdar. De är mer lokalt skapande, aktiva gudomliga principer som leder och skapar människornas värld, och leder dem genom historien, tidsbundna. Kristus område - därmed avgränsat - är just kyrkan och dess medlemmar.
***Naturen och det andliga är lika verkliga, men inte två skilda sfärer, utan olika nivåer, dimensioner av Verkligheten, där naturen är utsidan och det andliga insidan. Verkligheten är på samma gång universell och lokal. Och de olika dimensionerna kommunicerar. Men vägen. människans strävan, går från det lägre materiella till det högre, andliga, det mentala.
****Alla lär där dom är, så förstår jag Annie Besant. Att lära, det är det viktiga, att göra det bästa av det liv man har. Det kommer ju flera liv om man inte når ända fram i detta. Vi bär en del av vår identitet vidare till nästa existens, och lärdomen verkar vara kumulativ. Men också en järnhård karma, som verkar som naturlag, blind för vilja och önskningar. Evigt rättvis. Det man sår får man skörda, förr eller senare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar