lördag 7 mars 2015

Ärkebiskopen svarar - Teosofins 1919: del 2

"I höstas råkades dels i Klara kyrkorådssal i Stockholm, dels i Sigtunastiftelsen, ett antal personligheter från vitt skilda läger, men alla besjälade av nitälskan för andligt liv. De talade 'fritt ur hjärtat' med varandra, skarpa ord och varma ord om de ting, som ligga oss mest om hjärtat. Dylika samtal fortsättas i enskilda kretsar. Här går en del av det sagda ut till offentligheten. Kanske kommer efter mer." (Nathan Söderblom 1919, s 10)

"I höstas", boken kom ut 1919, menas då 1918, eller 1919? Hur som helst, det är Världskrigets slutfas, eller alldeles därefter. Såret är öppet och färskt. En stilla klarhet, sinnena är skärpta. Nu börjar, som i den tidigaste våren, en lust, ett behov, en livets första rörelse efter vinterns död att ge uttryck, att tala. Och ärkebiskopen Nathan Söderblom tog till pennan:

"Den ene talar, den andre hör på, men låter icke ana de problem, som till det innersta uppröra hans själ." (Söderblom, s 9)

Vi talar inte sanning till varandra, menade Söderblom. Möjligen inom gruppen, men inte mellan grupperna. Därför missförstår vi varandra, när vi kanske i grunden har samma erfarenhet och livssyn, samma mål, det gäller: " - låt oss säga - de religiösa och de kulturella." (Söderblom, s 9)

Hövlighet och fördomar står i vägen. Och "skilda andliga munarter" - men kanske i grunden samma strävan? Eller, kanske ändå värre, har vi ett falskt samförstånd, byggt på bristande kunskap, och oärlighet?

Kanske hade detta samtal kommit till stånd även utan Världskrigets erfarenhet, kanske hade Söderblom som det känselspröt han var, initierat, eller i varje fall bejakat ett liknande initiativ även om kriget inte kommit. Kyrkan och dess lära var i kris, även innan och utan kriget. Kanske var det rentav så att kriget gav kyrkan en ny möjlighet? Katastrofen var trots allt inte bara en kris för traditionen utan även för moderniteten. Hade inte de nya, sekulära, idéerna lika mycket bidragit till olyckan, som de gamla lärorna. Vilket ansvar hade imperialism, nationalism, darwinism, materialism, ateism? Spelplanen hade utjämnats, nytt och gammalt kunde mötas på lika villkor, kanske tänkte Söderblom så.

Sanning - hjärtats ärlighet. Där fanns en viktig länk för Söderblom. Var inte kristendomen i den tappning han företrädde den just en sådan hjärtats ärliga religion? Vad hjärtat tänker och känner, där är sanningen, och därmed Gud. Ärligheten öppnade för att länka sanning och hjärta, därmed också länka människa till människa, och människa till Gud. Sanningen är det som förenar, därmed också verklig kunskap. Motsatsen: oärlighet, fördunklande, fördomar - skapar klyftor, skapar missförstånd, bristande kunskap, konflikter. Eller ett falsk samförstånd, som inte kan hålla, inte är fruktbart. Ett skepp som inte håller i stormen.

Börjar vi ärligt samtala med varandra, hjärta till hjärta, har kristendomen redan börjat verka i oss, tycks Söderblom mena. Ordet, som Luther säger, är vårt, och enda, medel, vapen att föra sanningen till seger, och sanningen segrar alltid till sist, genom sin inneboende styrka.

Men är det egentligen en kristen ortodox tanke?* Säger inte Skriften att sanningen hela tiden förlorar, i denna världen, och lögnen alltmer breder ut sig, och först vid Sanningens, d v s Kristus återkomst, skall mörkret - d v s lögnen - skingras, men i en kataklysm snarare än evolutionärt? En evolutionär sanningsuppenbarelse tycktes dock teosoferna predika.

Söderblom säger: jag - vi, de kristna - har inte hela sanningen, men vi strävar efter den fulla sanningen, vi tror på sanningens seger. D v s i den punkt jag är nu, har jag bara en del av sanningen, men jag är på väg från del till helhet. Då blir historien viktig för sanningens uppenbarelse, upptäckt - sanning och process, ja, helt enkelt evolution? Därmed ett närmande till teosofins syn. Som religionshistoriker hade ju också Söderblom i historien hittat ett medel att möta den kristna ortodoxins kris runt sekelskiftet. En ny väckelse kring den historiske Kristus, den som uppenbaras i historien, genom sanningens pågående uppenbarelse, Guds handlande med folk och människor i historien.

Men många ortodoxa hade också ställt sig frågande till den nya ... ja var det en ny lära? Var det en heresi, en villolära som Söderblom predikade? Hans medverkan i boken hade tydligen väckt oro, och han fick i förordet tillbakavisa att han stod bakom de olika inläggen, nej, han var bara ordförande i en ärlig debatt:

"Gärna sitter jag som ordförande, då allvarliga män samtala om de allvarliga livsproblem, som sysselsätta alla tänkande människor i vår tid." (Söderblom, s 11)

Söderblom hade därmed svarat inbjudarna, genom att kanske ge ett halvt svar; det hela svaret skulle kanske uppenbaras just genom den ärliga meningsutbytet, en förväntan som kanske låg Söderblom nära med den historiska syn han hade på Guds uppenbarelse. Kanske var det rentav Gud som verkade i alla deltagarna? Teosoferna å sin sida skulle säkert kunna hålla med, jag ska i sista inlägget i den här serien studera deras svar.

*Sanningen är något som en gång uppenbarats ovanifrån i sin helhet, något vi förkunnar och förkunnat tidlöst, igår, idag och imorgon. Så säger klassisk ortodoxi. Nej, säger Söderblom, sanningen uppenbaras i bitar, genom historien, uppenbarelsen är evolutionär, bit för bit, mot erfarenhet för erfarenhet, tillgodogörandet är bit för bit. Kunskapens tillväxt är uppenbarelsens och sanningens tillväxt, för människan. Gud, är evigt densamme.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar