"Denna dag utgör vändpunkten i mift lif"

Den dagen var den 2 april 1899. Orden var Mary Karadjas som skrev dem på hösten samma år denna vändpunkt inträffat.* Nu kan man fråga om en vändpunkts giltighet är huggen i sten? Det var endast cirka ett halvår senare Karadja ansåg att det var hennes livs vändpunkt. Men skulle hennes jag 10, 20 eller 30 år senare anse detta påstående giltigt? Det vet jag inte i nuläget, men frågan är ändå berättigad redan här. Vändpunkter i ett liv är ju också något som konstrueras, berättas, i olika skeden efter det inträffade. Kanske är det framför allt där som vändpunkten "finns"? När den ska ha inträffat, kanske den inte alls inträffade? Det är framför allt i historiens, eller berättelsens, ljus som vändpunkter framför allt "inträffar"? Jag vill åtminstone hålla fast vid det perspektivet, hålla det öppet, för tolkningen av Karadjas väg in i spiritualismen (och i förlängningen hur hennes roll och position som dess ledande figur i Sverige under några år i början av 1900-talet skapades). För det var den som var vändpunkten i höstens berättelse om vårens händelser:

"Den första spiritualistiska séance, jag i mitt lif bevistade, ägde rum i Stockholm den 2 April 1899. Ett härstädes välbekant medium, hvars bekantskap jag gjort två dagar förut, såg i en vision och beskref noga allt hvad jag gjort, tänkt och kännt sedan ett år tillbaka. Hon ingick i detaljer, som voro mina allra närmaste obekanta. Därefter profeterade hon tilldragelser, som sedermera till fullo gått i uppfyllelse." (Mary Karadja, "Spiritistiska fenomen och spiritualistiska vyer", Varia, 1899, s 725)

Uppsatsen i Varia ovan, gavs ut separat
året efter på Svanbäcks förlag.

Vilket mediet var framgår inte. Men fortsättningen skedde framför allt i London senare under året. Därom får jag återkomma. Men just nu vill jag gå tillbaks lite i Karadjas historia. Hennes genombrott som spiritualist skedde inte i ett vakuum. Två faktorer står ut. Dels hennes makes och (äldsta sons?) bortgång 1894. Dels hennes författarskap som var av betydligt äldre datum än hennes karriär som spiritualistisk apostel. Den senare aspekten vill jag belysa lite här. Tidskriften Idun, den kanske viktigaste dylika för den bildade liberala kvinnliga medelklassen runt sekelskiftet 1900, gjorde 1896 en biografisk skiss av Karadja. Där var fokus på hennes konstnärskap. Hennes spiritualistiska berättelse - som inte fanns då - kom 1899 att baseras på en redan existerande, den om hennes författarskap. Den spiritualistiska berättelsen var så att säga ett barn i barnet. 1899 hade hon debuterat som spiritualistisk författare med det långa poemet Mot ljuset. Men hennes litterära debut som skönlitterär författare hade skett redan sju år tidigare:

"År 1892 utgaf Mary Karadja sitt första litterära arbete på franska språket: en samling aforismer, 'Etincelles'. Boken utgick på 6 veckor i 3 upplagor och rönte mycket bifall i utlandets press."
("Prinsessan Mary Karadja, född Smith", Idun, 1896, s 369)

Och debuten var ju verkligen en succé! Annat vore svårt att påstå. Så hennes berättelse som skönlitterär författare kunde knappast ifrågasättas. Sedan inträffade katastrofen då hennes make och äldsta son gick bort. Efter detta slog hon sig ned på familjens gods Bovigny i natursköna Ardennerna i Belgien med sina två återstående barn, en son och en dotter, där hon under några år utövade sitt konstnärskap. Språkbegåvad - ett "öfverraskande språkgeni" konstaterade Idun, hon ska ha behärskat engelska, franska, tyska, holländska, grekiska, spanska och italienska, dessutom latin - därtill berest, välutbildad och dotter till en av Sveriges mest framgångsrika företagare under den tiden L. O. Smith hade hon tillgång till en större arena och resurser än de flesta av sina samtida svenska författare, både manliga och kvinnliga. Hennes nästa verk var skådespelet Victory som ska ha gått upp på flera teatrar. Sedan kom ett lustspel från hennes penna: A. B. C. Poste restante som till julen skulle sättas upp i London. Och slutligen då artikeln publicerades 1896 arbetade hon på ett libretto som hon uppmanats skriva av en kompositör Bach. Efter detta kom också dramat Efter uppvaknandet (1898) som gjorde succé på svenska teatrar.

Vad som är klart är att Mary Karadja redan hade en etablerad och stark position som författare. Hon hade inte behov att gömma sina alster och sin penna i någon andemakts händer, inte behov att avsäga sig sitt författarskap till förmån för "andeförfattare" och automatisk skrift, vilket hon märkligt nog kom att göra. T ex ifråga om hennes spiritualistiska debut Mot ljuset. Detta är något märkligt. Och spännande. Min uppfattning efter att ha läst en del av hennes alster i olika genrer: som skönlitterär författare, som spiritualistisk dito, och som profan utlandskorrespondent m m, är att hon var begåvad med flera röster: den milda ängeln, den vreda profetissan, den nyktert redogörande m m. Jag vill slå fast att hon var en komplicerad, kreativ och intelligent agent som navigerade sitt liv, sitt skepp, i en sammansatt roll i det upprörda hav som var sekelskiftets 1900 brytningar. Jag kommer att fortsätta följa detta mycket intressanta skepp på dess väg, och låta prinsessan var en lots, en guide genom denna dynamiska berättelse där vändpunkterna kan komma att vara allt annat än huggna i sten.

 

Hon var ej nöjd med en stjärnas lott:

att stråla från svindlande höjder,

att evigt ensam, från fjärran blott

åskåda de lefvandes fröjder.

 

(Mary Karadja, "Ett stjärnfall", Idun, 1896, s 370)

 

*Jag har tidigare skrivit något om hennes uppgång och fall som spiritualismens apostel i Sverige under 1901. Här vill jag nu lite mer undersöka bakgrunden till den rollen.

SUMMARY: Princess Mary Karadja (1868-1943), one of the leading personalitites in Swedish spiritualism at the turn of the century 1900, told the story of her "turningpoint" - vändpunkt in Swedish - when she embraced spiritualism. She points to a specific date: April 2, 1899, when she met a Swedish medium who after she had a vision told Karadja things about her life that no one knew but herself and the medium prophesied things that came true etc. Karadja told this story in an article six months later. I discuss whether a turningpoint really can be seen as definitive and how it relates to narrative. I also discuss this new spiritualist narrative in relation to her pre-conversion narrative of her life as a successful author. I find Karadja an intelligent and a complicated person, an agent with multiple voices who navigated her carreer, her ship, in the stormy waters that was her time.