tisdag 8 maj 2018

"Vidskepelse"

Västerås rådhus där rättegången förmodligen ägde rum.
Invigdes 1860.
Källa: Riksantikvarieämbetet, Public Domain.
Vidskepelse - det är rubriken till en rättegångsnotis i Vestmanlands Läns Tidning för 28 maj 1891. Vid rådhusrätten i Västerås hade den 26 maj ett lite udda mål avgjorts. När jag hittade den här notisen  reagerade jag över att vidskepelse kunde komma under rättsväsendets hantering vid en sådan sen tidpunkt som 1891. Vad är det här utslag för? Fanns lagar mot felaktiga uppfattningar? Var det ett religionsbrott? Var det något brott mot vetenskaplighet? Eller vad?

I artikeln framgår att brottet rubriceras som "signeri och vidskepelse för vinnings skull". Den svarande fälldes och dömdes enligt 1864 års strafflag, kap 22 "Om bedrägeri och annan oredlighet", 15 §, "Far någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att dermed bedrägeri öva eller vinning sig förskaffa; straffas med böter eller fängelse i högst ett år". (Den tilltalade fick betala 15 kr i böter, en rätt betydande summa för vanligt arbetande folk den tiden.) Bedrägeri är att uppträda under t ex falskt namn, under falskt angivet yrke o liknande till skada - fr a ekonomiskt - för den som utsätts för bedrägeriet. Signeri är enligt Nordisk familjbok i 1917 års uggleupplaga: "ett slags besvärjelse /.../, användning av vissa kraftord, trollformler och vidskepliga bruk dels till framkallande af öfvernaturliga verkningar, dels till förtagande af kraften af sådana, utgångna från ens fiender".

Tidningen beskrev målet vara av "mera muntrande beskaffenhet" än det nyss avhandlade som var ett mål om sexuellt övergrepp mot barn, eller sedlighetsbrott som det kallades. Den tilltalade var en sjömanshustru från Västerås. Någon ålder angavs inte.

"Den tilltalade hade enligt åklagarens utsago sökt bota en flicka som 'hade ont i bena' genom att - under mumlande af vissa ordformler såsom 'vik hädan gårdsrå, skogsrå och sjörå' eller dylikt - i vatten stöpt bly öfver den sjuka genom en sax och därför bekommit 25 öre".

Intressant är att se hur "rådanden" förekommer här. I t ex teosofisk kontext skulle de kallas elementalandar, eller nymfer, d v s andar som råder över naturens fyra riken: eld (salamandrar), vatten (undiner), jord (gnomer) och luft (sylfider). Tydligen ansåg den "kloka" att det var fråga om besättelse av dessa andar i flickan som skapade det onda. Hon åkallade inte dessa andar att hjälpa utan ville fördriva dem. Den andra komponenten i den klokas metod var att stöpa bly; en beskrivning hur det kunde gå till finns på Nordiska museet här. I artikeln anges hur hon arbetade mot hudutslag:

"[Då] tyckes ett kraftigare medel hafva varit af nöden, enär i det vatten, hvari bly stöpts, lagts dels skrap av guld, silfver och af den sjukes linne, dels knappnålar och bitar af den sjukes naglar, hvilka blifvit klippta 'korsvis' ..."

Artikelförfattaren trodde att dessa ingredienser var okända för "farmakopien".

"Den tilltalade gumman påstod, att hon egentligen blott 'lärt att bota engelska sjukan' men var fullkomligt öfvertygad om att med Guds hjälp de hårdsmälta medlen vore ofelbara, enär en 82-årig gumma i Sörmland en gång botat hennes dotter för någon åkomma, och därför hade hon lärt sig konsten af henne."

Stöpslev för bly.
Från Sörmland.
Användes för att stöpa bly över
sjuka barn.
Nordiska museet:
Identifikationsnummer NM.0198629
Kontexten tycks peka på att det rör sig om en folklig läkekonst. En rimlig tolkning är denna: Den 82-åriga gumman framträder som en s k "klok gumma". Den folkliga tron kombineras med en tro på Gud, förmodligen i en kristen, kyrklig kontext. Sjömanshustrun ville inte se sig själv som hedning, utan tvärtom var det en god kristen handling till helande av en lidande medmänniska. Kunskapen förs från individ till individ, här en äldre kvinna till en annan kvinna som själv är mor. Det betyder att kunskapen inte överförs hur som helst, till vem som helst. Det kräver ett förtroende, och en förtrolighet. Den gamla kvinnan måste anse den som tar emot kunskapen som en värdig förvaltare av den uråldriga visdomen. Samtidigt finns det i berättelsen en dissonans som talar mot denna tolkning.

Sjömanshustrun tycks vara den aktiva som söker dra kunskapen ur den gamla gumman. Det finns inget som säger att hon själv ingått i någon folklig kontext av tradering av folklig visdom. Sådant var väl annars det vanliga att det skedde i en trängre lokal krets, t ex inom släkt och familj. Sjömanshustrun kommer utifrån verkar det som; från Västerås i Västmanland far hon över Mälaren till gumman i Sörmland. Det finns ett slags marknadskontext här. En individ söker en annan för att köpa en tjänst. Den tjänsten var så verksam att hon vill lära den själv och utbjuda den på en marknad. Hon tar, eller får, betalt. Den folkliga kontexten är uppblandad med en modern marknadsdiskurs. Hade hon inte tagit betalt, hade signeriet skett i en mer traditionell hushållsbaserad kontext, inom lokalsamhället, hade kanske aldrig verksamheten kommit till de rättsvårdande myndigheternas kännedom. Men nu skedde det i en marknadskontext, och därför mer synligt.

I rättens och tidningens kontext tycks den kristna religionen ha varit irrelevant, det var inte ett religionsbrott som behandlades utan ett bedrägeri där overksamma medel användes mot en utsatt stackars lidande flicka som fick betala 25 öre utan att få något för det. Det var det som var brottet. Men det antagandet måste då understödjas från rättens sida att signeriet inte var verksamt. Och förmodligen utifrån dess perspektiv ett "brott" mot naturvetenskapens lagar. Men det var inte det som dömdes i och för sig, men borde ha ingått i förutsättningen för att kunna döma sjömanshustrun för bedrägeri, vinning genom signeri.

Kvinnan själv verkar ha haft en viss "vetenskaplighet", hon var osäker om vissa ingredienser verkligen fungerade m m. Hon tycks haft en viss experimenterande attityd. Även det ett slags utslag för marknadstänkande, hon måste ju uppehålla en trovärdighet gentemot sin kundkrets, precis som vilken köpman som helst måste hon ju följa marknadens efterfrågan och nycker. Kvinnans make uppträdde också i rätten, han uppgavs vara benägen på starka drycker, men trots det hyste han "ej något förtroende till gummans hokus pokus".

Tonen är raljerande, förlöjligande, road. Dryckenskap och hokus pokus, bedrägeri och marknad. Det folkliga har förlorat sin sedliga innebörd och blivit ett marknadsgyckel. I den meningen ett bihang till modernitetens diskurs, ett slags förruttnande kvarleva av en äldre tid, dömd att dö ut när väl de vetenskapliga krafterna dikat ur träsket, sjöråets habitat.

Sjömanshustrun sade i sin slutplädering att hon inte tog betalt i alla fall. Hon såg sin verksamhet som "hjälpsamhet" och att hon utan "ersättning botade fattiga" men kunde inte neka att hon i andra fall tog emot betalning för sin hjälpsamhet. Hon ville se sig själv som passiv, hon fick men begärde inte betalning; hon fick betalt av tacksamhet från dem hon hjälpte. De tycks ha ansett sig ha blivit hjälpta; varför skulle de annars ha betalt kvinnan? Men kanske ingick det som en förutsättning; betalade de inte skulle inte kurens magi verka? Det finns olika sätt att tolka detta.

Slutligen: var stod dessa praktiker och föreställningar bakom signeriet i förhållande till moderna former av alternativa läkekonster och ockultism? T ex mesmerismen som i huvudsak var en modern företeelse inom mellan- och högre skikt i samhället, ofta i en marknadskontext där läkare och klient möttes inom urbana marknadsnätverk. Något av detta finns även i sjömanshustruns verksamhet, men i lägre folkliga sociala skikt. Hennes föreställningar hade kanske redan funnits i en litterär form; kanske hade hon läst sig till vissa av sina idéer medan hon fått andra från en traderad folklig visdom? Men kanske i flera olika omblandningar; folklig visdom som publicerats som text, som behandlats i en modern "ockult process" och återförts till ett folkligare sammanhang.

Bilden är komplex, och jag nöjer mig med det som resultat tillsvidare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar