söndag 3 mars 2013

Adolf kommer - i Vecko-Journalen 1923

Den populära bildpressen - möjliggjord genom den tekniska utvecklingen inom fotografi, tryckeri och papperstillverkning, tillsammans med framväxten av en massmarknad - fick ett elddop i första världskriget som var en bildmässig mediehändelse av rang; bildjournalerna och filmen förmedlade kriget som fotografisk bild som aldrig förut. Visserligen oftast i svartvitt, men krigets fasa kröp närmare den bildade medelklassen som aldrig förr under dess då det senaste seklets glansperiod. Krimkriget och amerikanska inbördeskriget hade förvisso varit startpunkten för det fotografiskt realistiska krigets förmedling, britterna hade chockats av brutaliteten i boerkriget runt sekelskiftet.

Världskriget gödde en ödesdiger industri ...

1923, i Sverige fanns ett stort sug efter nyheter och bilder ... och sensationer. Vecko-Journalen, en bildtidning av modernt snitt stillade hungern, och retade aptiten. Det var en ny ungdomlig mediemarknad; arbetarklassen - per definition ung och hungrig - hade fått det bättre ställt och nått större inflytande i samhället, rentav nått regeringsställning med Hjalmar Branting som statsminister. Den allmänna politiska rösträtten för både män och kvinnor, oberoende av klass och ekonomisk ställning, hade vunnits bara några få år tidigare, under krigets skälvande sista dagar, den svenska revolutionen 1918, under intryck av första världskrigets omvälvningar. Kvinnorna var den andra stora gruppen som nu sökte och började ta sin plats i offentligheten, de var också en potentiell marknad, för läsning och förströelse, för nyttig och moralisk uppbyggelse men också nöje. Det senaste modet och kändisskvallret blandades med livsrådgivning och de senaste världshändelserna. För männen - men inte bara? - lockade också sportnyheterna, inte minst fotbollen.

Woodrow Wilson, fred och demokrati var för några månader 1919 den skimrande staden på berget som kommit ned i dödsskuggans dal. Branting blev något av den visionens bärare här i Sverige som den särskilde vännen av Nationernas Förbund. Wilson, freden, demokratin och kvinnorna, om man så vill de oskyldiga lammen, alla skulle säkert inte hålla med. Där fåren vallas stryker också vargen - Adolf, av varg - dyker upp i Vecko-Journalen som ledare för nationalsocialisterna, ännu inte nazister - han är en av ledarna för den tyska nationella revolutionen - som förklarat krig "'icke blott mot regeringen, utan mot hela den parlamentariska försumpningen och det judiskt genomsyrade politiska system, som man påtvungit tyska folket'". (Vecko-Journalen 16/9-1923) Infälld i ruta framstår han som den unge framtidsmannen bland de traditionella systemets framstruttande preussiska stöttepelare av generaler och amiraler. Monarkisterna hade sin bästa tid bakom sig, framtiden tillhörde de folkliga nationalsocialisterna.


Nationalssocialisternas framträdande sammanföll - för dem propagandistiskt lägligt - med fransmännens - man må tycka oerhört klumpiga - Ruhrockupation 1923, bakgrunden var tvister kring tyskarnas skadeståndsbetalningar enligt Versaillesfreden. Den stolte franske soldaten på bilden nedan (VJ 25 feb 1923) är trots allt långt hemifrån, och därmed - om inte annat - moraliskt sårbar, enligt VJ:s tvetydiga bildtext. Sympatin i Vecko-Journalen föll i stort helt på det kämpande tyska folket som blivit sviket i Versailles.


Freden i Versailles, ytterst ansvarig var USA:s president Woodrow Wilson, han svek och sveks, det är teologen och tidningsmannen Torgny Segerstedts budskap (i ledaren Woodrow Wilson 22/2 1924); han hyllar den tragiske hjälten från Platons idealvärld som föll för rövarehand, d v s de imperialistiska ententemännen av den gamla diplomatiska skolan, en Clemenceau, en Lloyd George, the Welsh Wizard. Versaillesfreden var en makt- och våldsfred enligt Segerstedt. Wilsons synd var naivitet, de västeuropeiska ledarnas hyckleri. Och de tyska nationalisterna tog naturligtvis bollen och sköt i öppet mål, som sportfåneriets företrädare kanske skulle ha uttryckt saken.

Den nationella självbestämmanderätten var heligförklarad genom Wilsons 14 punkter, liksom demokratin. När nu tyskarna hävdade sin rätt just efter dessa principer, fälldes de oschysst i straffområdet utan att domaren reagerade. Tyskarna var underdog, inte minst i Sverige med deras traditionellt höga status inom den bildade borgerligheten; och inte bara där heller föresten, inom arbetarrörelsen fanns starka tyska influenser, Marx var ju tysk trots allt. Och känslan för fair play hade ju engelsmännen med sin vitt spridda idrotts- och fotbollskultur ordnat lägligt för; uppblomstrande i Sverige särskilt under 1920-talet. I den här matchen höll vi svenskar på tyskarna, fransmännen var busarna på plan.

Det moraliska Sverige tog ställning för det lidande tyska folket, kampen för den nationella rätten tog sig civila uttryck genom strejker och demonstrationer, samtidigt som den tyska regeringen genom sedelpressarna förde ekonomiskt krig mot ockupationsmakten. Misären som växte i ett redan plågat Tyskland, kom genom fotografierna på köerna vid den tyska frälsningsarméns soppkök i VJ direkt in i de svenska hemmen (VJ 4 feb 1923). 



Sveriges ärkebiskop vädjade tillsammans med andra kristna ledare att stormakterna, särskilt USA:s president Harding måste "söka åstadkomma en utjämning av den för varje dag allt olidligare och olycksdigrare spänningen mellan tvenne makter" (Vecko-Journalen 11/2-1923)


I Sverige startades insamlingar för de lidande tyskarna i Ruhr (bilden nedan VJ 4 feb 1923), ett samtidigt humanitärt och politiskt ställningstagande.


Bredvid - om man får tänja bredvid med några sidor - bild på svensk hjälpkommitté i arbete kan man se uppmarscherande nationalsocialistiska stormkolonner, med sina "hakekors" (nedan VJ 11 feb 1923).


Det moraliska i den ena bilden, ger våldet mod i den andra. Här finns en kanske inte alldeles uppenbar men ändå väsentlig underström från den ena rörelsen till den andra: - franskt intåg i Ruhr - svensk välgörenhet som strömmar till Tyskland - nazistiska stormkolonners uppmarsch. Frankrike undergräver den Wilsonska ordningen, svenskarna både upprätthåller och undergräver, tyskarna upprätthåller men går också utöver i den andra riktningen, de marscher upp till gränsen för Wilsons ordning (Sudet, Österrike), men också över: Lebensraum för den tyska rasen på andra nationernas
bekostnad, det är där Hitlers program skiljer sig från Stresemanns Wilsonska.


Den starke mannens tid var kommen, - ovan förmedlat av VJ genom stålmagnaten Fritz Thyssens "järnhårda allvar" i sin moraliska kamp mot den franska ockupationsmakten - så ödesdigert för demokratin men desto lägligare för dess dödsfiender. Folket var nu alltings mått, mål och medel. Folken var utlämnade till sitt eget öde och förskyllan, patriarkerna var döda och begravna med Gud Fader, himlen var tömd på hopp. Messias söktes nu istället i folkens djup och historia.

Teologen och tidningsmannen Torgny Segerstedts starka kluvenhet inför demokratins partikäbbel och låga bildningsnivå (hans ord), är en diagnosgivare för mellankrigstidens svåra problem. I en famös ledare - Fascismens härolder (27/1 1926) - föredrog han Mussolini och fascismens ordning och disciplin framför socialismens - läs den svenska socialdemokratins - anarki och självsvåld. "Fascismen är en olycka för ett land. Dock är den vida att föredraga framför den rena anarkien." Han må haft rätt i någon mån, som historiker dömer jag inte, men ser ändå hur demokratins bildningsaristokrater inte förmådde se djupare kring sitt eget dilemma. Veckojournalen visar på ett obehagligt vis hur bildens och textens spel och osynliga rottrådar förenar och skapar "filmer" med oväntade budskap och sprängkraft. Glidningar och tvetydigheter kring "textbilder" av rasbiologi, antisemitism, den järnhårda mannen och den messianske ledaren: I demokratins ovårdade bildrabatter kunde detta livsfarliga ogräs frodas som på inget annat ställe, en varning till vår tid så god som någon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar