söndag 19 juni 2011

Liberala från och till - strönoteringar om förra sekelskiftets liberaler

Sociologen Don Slater noterar i sin Consumer Culture & Modernity att liberalismen hyllar den fria konsumtionen, men samtidigt saknar normer för vad som utgör en kvalitativ konsumtion - innehållet, vad är det i den fria konsumtionen som är så värdefullt?

Det kan formuleras som problemet frihet från och frihet till. I våra dagar brukar det vara ett sätt att skilja nyliberalismen från socialliberalismen. Historiskt, och ironiskt, så var nyliberalismen - the New Liberals (T.H. Green, Hobhouse, Hobson) - beteckningen på socialliberalismen när den bröt fram under slutet av 1800-talet i kamp med den då etablerade klassiska skolan och manchesterliberalismen - som i Sverige ofta gick under beteckningen gammalliberalismen. Det hela något förenklat, liberalismens utveckling var mer komplicerad än så, och hade fler förgreningar, men det fångar något väsentligt - den centrala frågeställningen var just frågan om frihetens innehåll.

Jag läser Agnes Wiréns biografi över sin far G. H. von Koch (från 1980). Undertiteln lyder: Banbrytare i svensk socialvård. Och banbrytare inom svensk kooperation, och mycket mera. En förgrundsfigur i den svenska socialliberalismen runt förra sekelskiftet. Hans far var Richert von Koch, en varm liberal och reformvän verksam under den andra halvan av 1800-talet. Han kombinerade det för sin tid så ovanliga att samtidigt vara officer (vid Livgardet till häst), författare och vänsterliberal; något hans överordnade inte uppskattade. Nära vän med Viktor Rydberg, gjorde han själv försök på romanområdet. 1895 utkom han med Statsministern.

"Den stora romanen Statsministern handlar om den liberale Nils Krabbe, som vill införa allmän rösträtt - även för kvinnor - och pensioner åt arbetare. Boken trycktes 1895 och författaren hade tagit särskilt intryck av tullstriderna några år tidigare. Den rätlinjige Nils Krabbe är övertygad frihandlare och föredrar att avgå framför att ta del i det politiska myglet." (Wirén s 14)

Förebild för Krabbe torde ha varit Robert Themptander, som just var övertygad frihandelsvän och statsminister då tullstriden avgjordes i protektionistisk riktning 1888. Han avgick också efter detta nederlag. Onekligen blir jag nyfiken på romanen, inte minst för att studera hur tullstridens skeende gestaltas av en samtida liberal i fiktionens form. Hur gestaltas en frihandelsvän? Hur behandlas nederlaget för frihandeln? Hur formuleras historiesynen? Frågan är hur liberalismens historieteori såg ut, inte minst på metaplanet, d v s, vilken roll tilldelade sig liberalismen i den historiska utvecklingen? Hade liberalismen en inbyggd ideologisk förmåga att ta ett nederlag?

Kamp och nederlag, ett liberalt tema under slutet av 1800-talet; nya tider ställde nya krav, frihandelsideologins harmoniska budskap om fred och välstånd förbyttes i en verklighet av imperialism, nationalism, bitter ekonomisk kamp och sociala strider; liberalismen tycktes svarslös i spänningen mellan frihet från och till. I den spänningen befann sig en av det svenska 1800-talets mest intressanta liberala gestalter: Viktor Rydberg. Länge förbisedd, men på senare år uppmärksammad på nytt. Spränglärd med kulturhistoria som främsta specialitet, slutade han som professor i kulturhistoria vid den så viktiga Stockholms högskola. Som företrädare för den liberala kristendomen gav han stora bidrag till den teologiska debatten. Rydbergs Bibelns lära om Kristus (i flera delar, med början 1862) är en klassiker på området, enligt mitt tycke är den briljant.

Den kan tolkas som ett uttryck för hans egen andliga kamp efter klarhet: hur förena förnuft och dogm, tro och vetande? Boken är en ordentlig uppgörelse med treenighetsdogmen och dess relationen till de bibelställen som den bygger på. Mitt intryck är att han smular den ortodoxa teologin sönder och samman. Som läsare av Nya testamentet har jag rätt svårt att förena den uppenbara underordning Jesus hade under Fadern i t ex evangelierna, med dogmen om hans likställighet enligt treenigheten. Rydbergs tes är att Jesus som Messias är den fullkomliga människan (syndfri), däremot inte jämställd med Gud. Messias sänds för att lära människorna om sanningen, en etisk lärare som själv är urbilden för människans bestämning.

Rydbergs enorma lärdom, inte minst i grekiska, gör att han kan visa på den uppenbart undermåliga förståelse som kyrkan haft för urtexterna, och på en synnerligen bristande kunskap om den historiska kontext - hellenismen, judendomen - där kristendomen växte fram. Han vänder Luthers samvets- och trosfrihet mot dennes sentida ortodoxa uttolkare som sätter dogmen högre än sanningen. Guds ord renat från fördomar och okunskap ställer kristendomen stärkt och efter tidens krav på förnuftets och vetenskapens grund. Det är väldigt tydligt att Rydberg vill ta med sig kristendomen in i framtiden. Den skall fylla den moderna tiden med mål och mening.

Rydberg blev den svenska kulturliberalismens store profet på ett sätt som vi idag kanske har svårt att uppskatta och förstå. Där den klassiska liberalismen tycktes ha problem med att förhålla sig till större enheter än individen - som samhället, nationen, världen - för att inte tala om kultur och andliga värden, där vågade Rydberg fylla på, fylla liberalismen med positiva värden. Och han fyllde därigenom en viktig inspirerande funktion för den borgerliga, progressiva, liberalismen under halvseklet 1850-1900, och flera decennier in på 1900-talet.

Han lyckades ge just en positiv bestämning av frihet till, inte minst genom sin liberala kristendom - liberalism som materialism och hedonism var själva antitesen till den högre etiska frihet som Rydberg sökte. En reformerad kristusgestalt, med betoning på historiens mål, etiken, och en återskapad etisk länk mellan individ, nation och kosmos. Guds etiska försyn genomsyrade historien och mänskligheten med den fullkomnade människan, Kristus, som slutligt mål.

Visserligen vemodig och kämpande, gav den liberala kristendomen ändå en stark inspirerande kraft för den svenska liberalismen runt sekelskiftet 1900. Med Rydberg i bagaget vågade liberalerna med nyväckt socialt och nationellt historiemedvetande möta 1900-talet. Deras ande slår emot mig med en säregen och smittande doft då jag sitter och bläddrar i några gamla skrifter som hittat vägen upp ur en källare till min bokhylla. Det är skrifter från tiden kring de två världskrigen, debattskrifter närmast. Där återfinns skrifter av den så begåvade historikern Harald Hjärne - reformvän under parollen Försvar och reform! - där finns böcker om och av vår store ärkebiskop Nathan Söderblom; den inspirerade religionshistorikern som bar den så smittande internationalistiska visionen från de åren: folkens brödraskap, Nationernas Förbund, wilsonianismen, frihandel, demokrati och nedrustning. Det var en tid med förhöjt historiskt medvetande.

Det stora kriget, alla krigs moder, världskriget. Det första världskriget är den definierande händelsen för allt som kom sedan. Den moderna världens födelse. Vi slapp undan även den gången; det hindrar dock inte att dåtidens svenska debatt har en hel del att bidra till vår tids. Det finns så många paralleller mellan de två tiderna. Det akuta medvetandet om det historiska gör läsningen förtätad och mättad. Så mycket att våra frågor och problem har sina rötter i de tider som strålar samman i och utifrån åren kring första världskriget, särskilt året 1917.


Sverige och kriget, det är titeln på Ernst Liljedahls debattskrift från 1915. Liljedahl, som var liberal riksdagsman och officer, står för en fascinerande kombination av teorin om nationalkärleken och antiimperialistisk internationalism i sin skrift. Varje människa älskar av naturen sin egen nation, det är i grunden en ren och progressiv kärlek; svenskarna har en enkel och hederlig folksjäl som står upp för samvetet och rätten i internationell politik, det är nationens kall i världen.

Nationen är gudagiven, och grundsten i den kommande federativa världsstat han ser skymta långt borta vid horisonten. Om mänskligheten inte kan vinna enhet under fred, tvingar historiens försyn henne till detta genom krigets lidanden. Först då kan de mörka drifterna i människans djuriska sida äntligen drivas ut och det fredliga förnuftet få makten. Sverige uppmanas att föra en politik som baseras både på rätt och klokhet. Neutralitet inom ramen för ett skandinaviskt försvarsförbund är hans rekommendation till svensk säkerhetspolitik.

I kriget stöder han Tysklands kulturkamp mot det ryska barbariet, och står för ett slags liberal pangermanism i Viktor Rydbergs anda och efterföljd. Även om kritik riktas mot de imperialistiska inslagen i tysk politik (diskrimineringen av danskar och polacker inom det tyska riket), så är Ryssland den huvudsakliga skurken i dramat; den imperialistiske angriparen som startade kriget och som därför bär den största skulden till kriget. Ingen av de krigförande går dock helt fri från ansvar, stormakterna har samtliga gjort sig skyldiga till imperialistiska övergrepp mot små folk och nationer.

Kampen i väster är dock en meningslös civilisationsförstörelse, han kan inte ta ställning mellan de krigförande där. En förlikning efter nationella linjer i Elsass-Lothringen skulle ha undanröjt de flesta anledningarna till konflikten med västmakterna. Det skulle också ha upplöst den onaturliga ententen mellan väst och det halvbarbariska ryska imperiet.

Liljedahl framstår som en stor vän av Finlands och Polens nationella strävanden. Han stöder den tyska tanken på en centraleuropeisk förbundsstat (inkl Balkan och Turkiet) som bästa garanti för europeisk fred och säkerhet gentemot den ryska imperialismen. Det gäller att skilja på den goda ryska nationen (flodfolket som han beskriver ryssarna som), och den onda autokratiska regimen. Ryssland måste tvingas tillbaka till sina naturliga gränser för att där återfinna sina nationella källor och hitta sin historiska mission som kulturens bärare i Asien.

Det är samma renande process som Sverige genomgått efter stormaktstidens lysande framgångar. Det var då Sveriges mission att försvara kulturen och religionsfriheten gentemot barbariet. Men det gjorde på samma gång Sverige till ett imperium som lade andra folk under sig. Historiens försyn tvingade därför svenskarna att förlora detta imperium med kulmen i förlusten av Finland 1809, med en slutlig fredlig efterklang i unionsupplösningen 1905. Genom nederlagens prövningar uppnådde till slut landet och nationen sina naturliga gränser; en fredlig och progressiv nationalstat kunde därigenom utvecklas under 1800-talet.

Det är i det lilla exempel på de djupgående historiska processer och krafter som verkar i världshistorien och nu senast i världskriget menar Liljedahl från sin historiskt mättade horisont året 1915. Några citat av hans historicerande ödesmättade poetiska stil får förmedla sitt eget budskap:

"Europa står i lågor. Nio av dess stater äro inslungade som bränsle i det väldiga eldhavet, och de andra känna på nära håll den svidande hetta, som de röda tungorna utstråla. Nu är kanske stunden kommen för ett Ragnarök, där ett förfelat världspolitiskt system kan störta samman, och ur dess ruiner uppstå åtminstone ett något bättre statskonst än imperialismens brutala maktspel.

Intet tusenårigt rike vänta vi av den politiska visdomen, ingen himmel på jorden, inga juridiskt fixerbara livsvillkor för folk och stater, som blomstra och avblomstra, vidgas och förkrympa efter andra grunder än någon juridik kan bringa i bevis.

Folkrättens ideal hör som alla ideal till stjärnorna, vilka ej äro till för att tagas ner utan för att vägleda. Vi måste tro på det jordiskt omöjliga för att mäkta flytta det möjligas gräns ständigt uppåt. Vi kunna icke leva utan ideal ens i utrikespolitiken, men det gäller att skarpt fixera den verkligt, som är."

"Denna kamp för monopoliserandet av rättens evangelium åt den egna statens diplomati är begriplig och kan icke isoleras från den nationella hänförelsen i övrigt. Skall ett folk kunna starkt och enigt gå krigarens öde till möte, så måste det tro, att den vind är frisk och ren, som blåser ut fanan. (min kursivering)

Kriget är icke ett drama i en rättssal, och man får därför icke av de krigande begära logisk bevisföring, ej ens den enklaste klarsynthet vid bedömandet av rättsläget. Kriget är ett drama på ett slagfält, där lidelse stormar fram mot lidelse, hat mot hat, makt mot makt. Därtill kommer, att varje djupare inträngning i världskrigets motivbildning visar, hur orsakerna ligga lagrade på varandra i digra historiska skikt. Det går ej att få reda på 'vem som började'."

"Vi tro på folkrättens idé just därför att vi söka henne förgäves i det imperialistiska förhållandet mellan stormakterna. En tro, som icke pekar ännu längre än till ett imperialistiskt 'rättsförhållande', vilket kan juridiskt bemästras, har historiens skapande krafter icke bruk för. Den folkrätt vi behöva måste vara mer än blott vetenskap. Den måste därjämte vara hopp och tro och dröm, en ständig perspektivöppnare ut mot moralens bortom alla synbara horisonter liggande urhem: idén om Guds rike." (ss 3-5)


Nog är det Viktor Rydbergs anda i det hela, och Harald Hjärnes. Liggande lager på lager, skikt på skikt, läsningen av samtiden ur ett historiskt perspektiv. Åldrade debattböcker bär ett nu in i vår tid och öppnar tidens horisonter. Det historiska medvetandet vill lägga några skikt till vår debatt. Vänligt och vemodigt, om liberalism till och från, om vår plats i tiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar