tisdag 24 maj 2011

Den franska handelstraktaten 1865

På våren 1865 började det kombinerade handels- och sjöfartsavtalet mellan de Förenade konungarikena Sverige och Norge under Karl XV och det franska kejsardömet under Napoleon III att gälla. Avtalet gav Sverige-Norge väsentligt förbättrade förmåner för deras sjöfart på Frankrike och lägre importtullar för exporten av t ex trävaror. (Frankrike var dåförtiden Sveriges näst viktigaste exportmarknad, efter Storbritannien.) De motsvarande fördelarna för Frankrike var ganska måttliga. I själva verket hade Frankrike förmåtts att ge större lättnader för unionsbröderna än dessa gett i motsatt riktning. Dessutom innebar avtalet att Sverige gavs motsvarande lättnader gentemot den Tyska tullföreningen (Zollverein), som den senare gett Frankrike i ett tidigare avtal. Det var en effekt av det reciproka mest-gynnad-nation-system som Frankrike hade åsyftat med sitt nät av ömsesidiga handelsavtal som det slutit runtom i Europa; dess grund hade lagts genom det stora handelsavtalet med Storbritannien 1860 (det s k Cobden-Chevalieravtalet).

I Sverige var finansminister J. A. Gripenstedt (bilden nedan) en av de drivande krafterna bakom avtalet. Han såg som sin viktigaste politiska uppgift att slutföra och befästa frihandelsreformen.* Vid 1860-talets inbrott hade dock en protektionistisk motrörelse inträtt, inte minst inom jordbruket. Denna fick ett starkt genomslag i riksdagen, det skulle därför vara svårt att gå den vägen. Istället väcktes tanken att låsa in frihandeln genom ett handelsfördrag, eftersom Kungl Maj:t hade prerogativ makt med avseende på utländska fördrag. Utrikesstatsminister Manderström var drivande här, han såg fördelen med ett franskt handelsavtal som skulle befästa de goda relationerna med det landet. Inom utrikesdepartementet var också Th. Willerding (senare hedersledamot av Cobden Club) särskilt aktiv för ett frihandelsavtal. Sveriges Parisbeskickning gjorde också påstötningar. Bland näringarna var sjöfarten intresserad, inte minst norska redarintressen. Norska regeringen var också ivrig av denna anledning. (Makten över unionens utrikespolitik låg formellt i huvudsak i svenska händer via kungen och utrikesstatsminstern, men norrmännen hade inflytande över frågor som särskilt angick dem. T ex norska tulltaxan var helt i norska händer. Frågekomplexet är dock ganska invecklat.)


Efter en viss tvekan gick också Gripenstedt in för denna linje, med resultat att han hamnade i en viss mellanställning till de mer radikala frihandelsintressena. Det gällde nämligen att tillsvidare bevara den ganska protektionistiska tulltaxan för att ha bytesobjekt i förhandlingarna med Frankrike. Gripenstedt var också mån om att behålla de särskilda finanstullarna som var viktiga för statsinkomsten, men flera av dessa, t ex inom brännvinsområdet - cognac! - omfattades av franska exportintressen, det blev därför en delikat avvägningsfråga mellan statsfinanser och viljan att liberalisera tullskyddet.

Men denna taktik var ju inte särskilt lämplig att ge luft åt, då det skulle dels alarmera de inhemska protektionisterna och samtidigt försvaga förhandlingspositionen gentemot Frankrike. Om dessa visste att motparten ändå hade för avsikt att liberalisera sin tulltaxa fanns ju ingen större anledning att själv bjuda på lättnader i den egna politiken (förutsatt att man besatt en syn på handel som mer eller mindre ett nollsummespel). Gripenstedt hade dock vägar som han kunde kommunicera med de liberala på, särskilt via tidningsmannen S. A. Hedlund (bilden nedan) i Göteborg, tillsammans lade de upp den frihandelsvänliga propagandakampanjen.


I riksdagen var vice talmannen i borgarståndet Per Murén (bl a genom sin plats i bevillningsutskottet) en av de starkaste förespråkarna. Borgarståndet var också det starkaste fästet för frihandeln i riksdagen. Vid omröstningen om avtalet utföll 51 röster för och endast 8 emot. Bland förespråkarna märktes Lars Johan Hierta, C. F. Waern m fl**. Kända som notoriska frihandelsmotståndare var numera främst representanterna för textilstaden Norrköping, i detta fallet fabrikör Sääf, som yrkade att avtalet skulle förkastas.

Avtalet var länge omstritt i både riksdagen och i pressdebatten. En känslig sak var att man här kunde anse att regeringen inkräktat på riksdagens bevillningsmakt enligt paragraf 57 i 1809 års RF. Enligt paragraf 60 tillhörde tullen riksdagens bevillningsmakt. Vad som främst väckte debatt i denna del var att avtalet band den svenska tulltaxan för 12 år, medan bevillning endast fick meddelas till näst kommande bevillningsbeslut (1809 års RF, § 61.).

I 1809 års regeringsform står det visserligen inget uttryckligt förbud mot att sänka beviljade avgifter (eller motsvarande); man var ju främst inriktad på att förhindra ökade pålagor utan ständernas hörande. Frågan kunde dock uppkomma att statens inkomster minskade när t ex tullar sänktes (som följd av t ex förhandlingar med främmande makt) och det därför kunde uppkomma behov av kompenserande inkomster, t ex i form av höjda tullavgifter på andra varor i tulltaxan; då blev det ju uttryckligen en fråga om bevillning. (Utred skillnaden mellan bevillning som total inkomstsumma som ständerna åtog sig, respektive bevillning som bestämda belopp för taxor och avgifter.)

Från protektionistiskt håll ville man också gärna framhålla att regeringen överhuvud inte fick röra ständernas bevillning, d v s lika lite höja som sänka tullavgifter, men då var ju syftet mera att förhindra en sänkning av tullskyddet snarare än att man var så pigg på att betala högre tullar för sin import.

En annan stridsfråga var riksdagens kompetens när det gällde utländska traktaters ratificering. Kungl Maj:t hade visserligen enligt regeringsformen ensam makt att sluta förbund med främmande makt (RF § 12), därför var riksdagens godkännande i allmänhet överflödigt för traktats giltighet. (Här komplicerades frågan ytterligare genom att unionsbrodern Norge hade andra bestämmelser som innebar ett större inflytande för stortinget än riksdagen på detta område.) Men här var dock som sagt fråga om riksdagens bevillningsmakt, och regeringen tycks ha ansett det vara bäst att förankra avtalet där. Själva avtalet hade också i mycket initierats genom en viljeyttring i den riktningen från riksdagen några år tidigare.

Man var dock angelägen från regeringen att riksdagen endast skulle få ta ställning till avtalet i sin helhet, när det var färdigförhandlat och i praktiken redan börjat gälla. Gripenstedt fick ta emot mycket flack för sitt som man ansåg inkonstitutionella handlande, i det stora hela klarade han sig från formella anmärkningar, men politiskt tog han mycket stryk. På grund av detta och sviktande hälsa avgick han under året från finansministerposten.

Debatterna i stånden under vårvintern 1866 blev livliga. Avtalets anhängare avgick dock med segern: i borgarståndet lätt (se ovan); ganska jämt hos adeln - 237 mot 166 - och knivskarpt hos prästerna, 28 mot 27; här var man bl a rädd för den demoraliserande verkan som importen av franska lyxvaror kunde ha på den svenska allmänheten. Men avgörande för många var att inte förnärma regeringen inför främmande makt genom ett avslag. Hos bönderna var övervikten för avtalet tämligen betryggande, 73 mot 27.*** Om man får tro en presskommentar från Jönköpingsbladet (13 februari 1866), var bönderna raka motsatsen till de asketiska lyxföraktande prästerna:

Efter denna beskrifning öfwer Allehandas redaktionsfrukost, som räckte hela Söndagen,
tillåter jag mig bjuda er på litet fransk traktat, ehuru rätterna äro uppätna, winet
utdrucket och endast obetydliga qwarlefwor återstå på faten. Bönderna hade efter
wanan god aptit samt läto traktaten sig wäl smaka, från det franska bränwinet på
smörgåsbordet till winet på steken och de fina desserterna. Derpå drucko de kaffe, som
till wåra sockerraffinadörers förtwiflan serverades med franskt raffinad, och togo sig
derpå åtskilliga fina likörer, under det Dagligt Allehanda skrek på landets ruin och den
öfwerhand tagande lyxen och öfwerflödet; men bondgubbarne läto sig deraf ej
bekomma, utan åto och drucko med god smak.

Med andra ord kan man säga att mot den oemotståndliga naturkraften i det svenska folkets hunger och törst efter mer och bättre varor, efter livets goda, stod folkets moraliserande förmyndare sig slätt. En lärdom så god som någon ...

*Jag bygger här särskilt på Olle Gasslanders biografi över Gripenstedt.
**Det kan noteras att Waern - senare president i kommerskollegium - tillsammans med Murén och generaltulldirektör Bennich - som gjorde en stor insats för frihandelsavtalet och genom den fick sin GD-post, och adlades! - senare blev hedersledamöter av Cobden Club, vilket jag skrivt om här. Kretsen bakom avtalet återfinns några år senare, 1877, som grundare av Nationalekonomiska föreningen!
***Forskningen är delad till varför bönderna här visade sig frihandelsvänliga, somliga menar att de var tacksamma mot regeringen för representationsreformen, andra (Gasslander) menar att handelsavtalet inte berörde jordbruksprotektionismen, att ta bort tullskyddet för industrin kunde ju ligga i ståndets ekonomiska intresse, inte att förglömma deras konsumentintresse enligt Jönköpingsbladets skrivning! Den gemensamma protektionistfronten var i vilket fall bruten för den här gången, en av Gripenstedts beräkningar bakom avtalet.

Not: Samtliga bilder från wikipedia commons.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar