Bild från Örebro stadsarkivs bildarkiv. En av kanonerna 1913. Foto: Erik Samuel Lundh, Örebro. |
"Innan
vi dock inträdde genom den för sitt syfte onekligen alltför
oansenliga, alltför mycket i skymundan liggande ingången till
museet, stannade vi ett ögonblick på den lilla borggården
därutanför, hvarest två kanoner af ålderdomlig typ och på
lavetter af svartnadt trä stå uppställda. Deras saga är icke
alldeles alldaglig. Efter en mer än tvåhundraårig hvila på
hafsbotten, dit de medföljt danska linjeskeppet Enigheden, hvilket
förolyckades år 1679 under strid mot svenska flottan, ha de under
senare år tillika med en del öfrigt från skeppet återbördats
till ljuset. Som en egendomlighet kan nämnas, att kanonerna vid
upptagandet förekommo laddade; och har satsen därtill, kula, krut
och annat tillbehör, blifvit af herr Hedberg aktsamt uttagen och
finnes i ursprunglig ordning utställd inom museet, där de för
artillerivetenskapen intresserade ha tillfälle studera det gröfre
eldvapnets laddning under nämnda tid." (Idun 1915:37, s 589.)
Svaret på hur de hamnade på Örebro slott ges av Bengt Viktorson i minnesskriften till 150-årsjubileet av Örebro läns museum:
"För den som undrar hur dessa kanoner kunde hamna i Örebro – där de fortfarande står utanför slottet – kan vi berätta att det var några frimurare i Kalmar som bildade ett bolag för att ta upp det som gick att bärga från det sjunkna skeppet. Detta sålde de sedan till hugade intressenter. Hugo Hedberg, som var frimurare, övertalade sina frimurarebröder i Örebro att samla ihop pengar till inköp av två av kanonerna. Dessa överlämnades sedan högtidligt av ordförandemästaren, general Lilliehöök, till museet den 24 maj 1909." (Bengt Viktorson – 1856! - 150 år i kulturarvets tjänst. Från Bergslag och Bondebygd 2006, ss 34-35.)
En av kanonerna bärgas från Enigheden. Bild från Riksantik- varieämbetet. RAÄ-nummer Kalmar 132. |
"Några för våra sjökrigshistoriska minnen intresserade män i Kalmar, under ledning af regementsläkaren A. Backman samt hamnkaptenen A. J. Parrow och skeppshandlaren G. Pettersson hafva nämligen bildat ett dykeribolag kalladt "Rex" i ändamål att från de under gångna tider i Kalmarsund sjunkna örlogsskeppen uppfiska kanoner och andra föremål af historiskt värde. Det är visserligen å ena sidan ett rätt vanskligt företag, men å andra sidan är det för historiska och arkeologiska forskningar af den största vikt att det kan utföras. Bolaget arbetar med små medel, emedan det ej kan våga sig på alltför stora uppgifter." (Kalmar 1909-07-16)
Backmans rapport till SPR. SPR Proceedings vol 7, s 218. |
Vad kan ha lockat dessa ockulta intressen till dessa arkeologiska äventyr? Ytterligare ledtrådar ger en notis i Kalmar: "Enigheten var lastad med plundradt gods från Östergötland, Småland, Öland och Gottland." (31 oktober 1908). För att göra den här notisen lite mer begriplig får vi gå till den samtida frimurarmytologin.*
I Svenska Dagbladet av den 12 december 1898, i samband med Oscar II:s 50-årsjubileum som frimurare läser man om frimurarnas historia i Sverige: "Enligt framlidne öfverstelöjtnanten G W von Francken skall Frimurareorden hafva inkommit till Sverige under konung Inge den yngres regering år 1125. Under drottning Margaretas tid skola frimurarna haft sina sammankomster såväl i tornet Tre kronor på Stockholms slott som i Kraftkyrkan i Lunds domkyrka samt i Malmö och Visby. Nyss omnämnde auktoritet antager, att inbördes oroligheter under unionskungarnes regering hindrat ordens vidare fortgång, ty sedermera skulle ingen anledning finnas att antag, det någon sammankomst eller frimurareloge funnits i Sverige förr än på 1730-talet."
Frimurare i Sverige 1125? Och i Visby? Och så var det där med Valdemar Atterdags brandskattning av Visby 1361, en skatt som försvann i havet sedan hans flotta gått under, sägs det. Eller gjorde den inte det, kanske danskarna känt till var delar av skatten fanns, kanske fortfarande på Gotland och hämtat den därifrån under kriget 1679? Kan Rex-bolaget ha trott något sådant och att delar av den försvunna skatten ska ha funnits ombord på Enigheden? Och Kalmarunionen, vilket gör koppling till dykningarna i Kalmar extra intressant. Den svenske kungen som överhuvud för den nionde frimurarprovinsen med frimurarintressen i de skandinaviska länderna. Och sen historien om tempelherrarnas koppling till Gotland, inte minst i samband med de pseudohistoriska hypoteserna kring den beryktade Kensingtonstenen. Den smakar enligt min mening väldigt mycket som ett verk av frimurarintressen verksamma under slutet av 1800-talet.
Intresse för våra sjökrigshistoriska minnen anges som drivkraft till dykningarna i en artikel ovan. Och det är väl den rimligaste tolkningen? Varför skulle inte frimurare kunna vara intresserade av detta? Det var vanligt att frimurare var militärer. Det fanns också en riddarromantik inom frimureriet vid denna tid. Kanske är det en tillfällighet att så många frimurare var inblandade i den här affären. Dess nätverk kom till användning i ett kulturhistoriskt syfte. Kanonerna hamnade i Örebro av en slump. Det var för att stödja sina bröder i Kalmar i deras arkeologiska arbete som frimurarna i Örebro köpte in kanonerna till museet i Örebro som samtidigt fick föremål som passade i slottsmiljön.
Annons. Kalmar 1909-10-19 |
Men vi kan också ställa en radikalare hypotes. Vi kan låta tolkningen följa ett mönster som kan urskiljas: En ockult världsuppfattning hos aktörerna. Backman är klockren som representant för denna. De övriga med frimuraranknytning kan vi låna för det syftet. Det är i alla fall inte orimligt. Och utifrån det antagandet kan vi fråga om "ockult klarsyn" har gett intressenterna dold "information" om var vissa föremål var att finna? Så var fallet i Parkeraffären då Juvelius-chiffret tillkom på den vägen. Backmans inblandning i Rexbolaget och dykningarna på Enigheden luktar något liknande. Vi talar här alltså om vad olika aktörer kan ha trott och hur de har agerat utifrån denna information. Om den ockulta verklighetens verklighet i sig kan vi naturligtvis inte säga mycket. Allt det här är ju mer indicier på en ockult föreställningsvärld kring historiska artefakter, ofta med frimuraranknytning, som också har lett till faktisk handling.
Exkurs: "Deras saga är icke alldeles alldaglig." - Rentav, kan Backman och hans vänner
Kalmar 1910-11-11 |
*Frimurarnas
mytologiska historia tycks ha tagits på allvar i samtiden, i t ex
Iduns första nummer för 1899 kan man läsa: "Att ingå på
någon utförligare skildring af Frimurareordens historia eller
förklaring af dess ändamål är här ej platsen. Så mycket torde
dock kunna sägas, att man måste gå många, många århundraden
tillbaka för att finna spåren af dess upprinnelse. Sannolikt var
Frimurareorden känd och införd i Sverige redan under medeltiden,
ehuru dess verksamhet här såväl som i flere andra länder, dels på
grund af förföljelser, dels af andra orsaker, sedan låg nere i
flere århundranden, tills den i förra hälften af 1700-talet
återupplifvades och därefter ägt bestånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.