Ave och "spökvetenskapens gamle veteraner"

Signaturen Ave - folklivsforskaren, författaren m m Eva Wigström (1832-1901) företog under sommaren 1881 en av sina flera insamlingar av folkminnen, folkseder m m i Skåne, som underlättades genom bidrag från både kung Oscar II och Arthur Hazelius vid Nordiska museet. Resandes kors och tvärs genom landskapet för att uppsöka bärarna av folkkulturen som ofta var lite blyga att delge sina kunskaper som de nog visste inte alla gånger var så gångbara i den moderna diskursen:

Visserligen underlättar folkets ännu lefvande tro på svartkonst,
signeri, hemlighetsfulla väsen, gengångare m. m. till en
stor del forskarens möda, men äfven den okunnigaste
har en aning om, att »de lärde» förkasta denna tro,
och då det ej skall mycket till, för att i våra mera
aflägsna bygder bli räknad bland dem, så känner jag
mig dubbelt tacksam för det oförbehållsamma
förtroende, som allestädes blifvit mig visadt.*

Här och senare ställer hon upp en intressant position i det fält som den ockulta väckelsen kan sägas ha ingått i. Hennes utgångspunkt är folktrons ockulta kunskap som ställs i positiv dager i förhållande till spiritismen och den psykiska forskningen. Hon gjorde det i sammanhang med Carl von Bergens föreläsningar i Stockholm under rubriken "Själslifvet i ny belysning" (1887) som bl a behandlade spiritismen, teosofin och den psykiska forskningen. Dessa betecknas av Ave som moderna. Men folkets visdom var väl så stor som de akademiska spökforskarnas i Stockholm menade hon i en kåserande krönika över ämnet. Men därför ville hon inte ge någon spökvetenskap - vare sig gammal eller ny - någon högre status, själv trodde hon hellre på Gud och det sunda förnuftet. Den nya spökvetenskapen var snarare ett symptom hos det moderna samhället som tog äran åt sig för uråldrig folklig visdom.

Jag tror ej, att den nya spökvetenskapen, med alla sina mystiska förgreningar förmår uppfinna något, som ej folktron redan känner till; ty äfven skenande fantasi har sin gräns, så vida den ej rent af kastat förståndet ur sätet. Men äro de nya spökena jemte alla de andra fenomen nu upphöjda i - vetenskapligt stånd, så det i sin ordning, att också de gamla blifva det. Och när man i Hufvudstaden "med lifliga applåder" helsar den akademiskt bildade man, som föreläser öfver uppstufvade bitar af gammal folktro, så måste man i rättvisans namn påyrka, att våra förföljda "kloka gubbar" och "kloka kärringar" åtminstone få medalj för medborgerliga förtjenster, om man ej ännu vill gifva dem nordstjernan.
Hvarje rättvis svensk man och qvinna skall säkert medgifva, att det är en helig pligt att ej förgäta
spökvetenskapens gamle veteraner för deras så mycket yngre lärjungar.
(Eva Wigström, "Gamla frukter i nya skålar", i Svenska Dagbladet 1887-02-16)

Det intressanta här är hur den ockulta väckelsens diskursiva fält får ytterligare en position, företrädd av kvinnlig forskare med folkligt, modernt (liberalism, feminism) och provinsiellt perspektiv. Det ska noteras att hon också skrev skönlitteratur - t ex Under Salomos insegel (1893) - i samma sammanhang som t ex Selma Lagerlöf - tidskriften Idun, under början av 1890-talet. De verkar haft liknande anslag med miljöer, intriger o s v hämtade från de folkliga skrönorna och sederna. Jag vill här också gärna se en koppling till Marie Corellis ockulta fiktion.

*Förord till Eva Wigströms Folkdiktning, visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Andra samlingen. Torsten Hedlunds förlag, Göteborg 1881.