söndag 27 augusti 2017

Den svarta upplysningen

"Läraren talade: Allt tjänar, och villfarelsen blir
ofta sanningens befordrare. Vid slutet av förra seklet
började materialisterna att snoka i det fördolda,
och en vacker dag upptäckte de människans förmåga
att under hypnotiskt tillstånd skåda det fjärran låg, se det
osynliga och genomtränga framtiden. Därmed
uppfyllde de, kostligt nog, det ärofulla värvet att bevisa
siar- och spådomskonst samt möjligheten av
underverk. Teosoferna som verkligen i en ryslig tid av den
»svarta upplysningen» sökte bakom företeelserna och
uppgrävde gammal god visdom, förhöllo sig dock
fientliga mot kristendomen och gingo så långt att skicka
en profet till Indien för att varna för missionärerna.
Men med tiden började de granska kristendomen igen
och voro nu rustade att godkänna och förstå
mysterierna om Kristi mänskoblivande och försonings-död,
sakramenten och underverken. Och se: nu har den
sista profetissan skrivit en bok till kristendomens
förklaring och försvar. Alla vägar synas bära till Kristus,
och inga ha tjänat kristendomen så, som de
materialistiska ockultisterna och de ateistiska teosoferna. Det
unga Frankrike är kristnat av hedningarne, och
bondförståndets sista apostel står där ensam som ett
gammalt spektakel, uti en infernisk självförblindelse,
troende sig vara den enda upplyste i världen. Hoppas vi
att upplysningen är slut med honom? – Ja, vi hoppas!"

PM: En liten inblick i Strindbergs relation till teosoferna. Från En blå bok I (1907), s 106f (Samlade skrifter 1912-) Själv tycks han finna sanningen i kristen mystik färgad av fransk ockult rosenkorsmystik och Swedenborg. Teosoferna finner han på rätt sida i striden mot materialisterna, och de tycks snart finna den kristna sanningen. Den senaste profetissan kan avse Annie Besant. Stod Strindberg i strömmen Perennial Wisdom?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar