Ectoplasmans slöjor

"När vi avskaffat kriget, så komma ej källorna till mod och ära sina därför. Det kommer att återstå ädla bragder att utföra. I stället för att använda de mannadygder, varav kriget har behov, till dödens verk komma vi att utnyttja dem för fredens verk." - Charles Richet, Kriget - det förgångna. Freden - framtiden. 1914, Bonniers, Stockholm, s 84.

Nobelpristagaren i fysiologi, den psykiske forskaren och upptäckaren av ectoplasma, dr Charles Richet, förutspådde 1914 på tröskeln till katastrofen det industriella blodbad som skulle komma. Var han clairvoyant? Eller bara synnerligen klartänkt? Kanske lite av båda, och kanske är det i grunden samma sak?

Kriget, vansinnet. Men dess mänskliga dygder fick ändå inte förnekas, självuppoffran, mod, fosterlandskärlek, i vissa fall kunde man inte komma ifrån detta onda som var krig. Men framtiden känner inte dess namn. Kriget tillhör det förgångna.

Charles trodde helhjärtat på vetenskapen. Men den stod inte isolerad från människan, den var integrerad med människans civilisatoriska mission. Framsteget, utvecklingen var också humanitär. Det gick inte skilja mänsklighetens destination från kunskapen och dygden. Men på tröskeln till det stora mörkret 1914 mullrar doktorns vanmäktiga ursinne bakom raderna.

Men ursinnets moder bär på ett barn. Naturen väntar Horus, ljuset. Isis att avslöjas, att besegras, att vinnas, att förenas, att förverkligas; hennes dolda - ockulta! - krafter att uppenbaras. Från boernas trek till mänsklighetens star trek. När Isis slöjor är strålande ectoplasma.

"Människan är en obetydlig varelse som slungats ut mitt i den väldiga naturen, vilken söker krossa henne. Hon lever i en ocean av mörker. Hon har inget förstått av alla de underliga ting som dragit förbi inför hennes omtöcknade blickar. En okänd värld omger henne och hon söker treva sig fram till några av dess hemligheter. Människans slutliga befrielse kan inte nås utan denna kunskap om tingens väsen. Det kräves oerhörda mängder av energi, mod och intelligens för att kunna avlocka den missunnsamma naturen de hemligheter den söker dölja för oss. Det kommer ej att vara öfverflödigt att erhålla allas medverkan för ernåendet av detta väldiga mål. Den största hängivenhet och den ringaste nitälskan komma att finna användning." (Richet, ibid, ss 84-85.)