"Vinet dracks på vinkällaren, på utflykter i det gröna eller i hemmen. Ibland blandade man till Bischoff, en vinbål smaksatt med socker och pomeranser. Vid övergången till 1800-talet började kvalitetsviner som champagne, bourgogne och årgångsviner importeras. Nu fanns det buteljerade viner från de stora bordeauxslotten, Chateau Lafite och Chateau Margeaux, och viner från Medoc.
I början av 1800-talet importerades och såldes vin och sprit av grossister som även handlade med andra varor som skinn, porslin och sysilke. Vid mitten av 1800-talet började en del av grossisterna specialisera sig på vin- och spritdrycker och en ny yrkeskår, vinhandlarna, växte fram."
Vi drar nu in en kombinerad vin- och frihandelsvän i vår berättelse. Aftonbladet hade funnits i fyra år. Dess skapare Lars Johan Hierta var den här dagen, den 1 mars 1834, i full retorisk aktion på Riddarhuset. Där var han enligt tidens riksdagsordning och privilegier självskriven medlem genom sitt adelsskap. Hierta var en för tiden resursstark offentlig aktör med både det talade och skrivna ordet i offentlighetens rum i sin makt. Hans dubbla roller som riksdagspolitiker och publicist skapade en pingpong-effekt: han agerade som spelare på båda sidor nätet; talade om det han skrev, skrev om det han talade.
Den svenska handelspolitiken var vid tiden starkt "utrikeshandelsovänlig", eller mer precist importovänlig. Förbud och höga tullar gjorde att import och export försvårades; tanken var att skydda de svenska huvudnäringarna inom sjöfart/handel, jordbruk, hantverk, bergsbruk och manufaktur (särskilt textilindustrin). Politiken manifesterades i 1816 års tulltaxa. Arbete och konsumtion skulle vara nationella, solidariska och bygga en stark nationalstat; genom tryggad sysselsättning, blomstrande näringar, nationell moral och växande skatteunderlag. Stånden stöder varandra, organiskt, harmoniskt. Så var teorin. Men liberaler och andra hade en annan syn på saken: - I teorin, ja, men hur såg verkligheten ut? Fungerade den protektionistiska politiken? Och fanns det inte alternativ som bättre uppnådde målen, t ex den nya friare handelspolitiken som förespråkades i England?
Hierta var en av dessa som förespråkade den friare handelspolitiken. Som ett led i detta arbete väckte han sin motion. Riksdagsmännen i de fyra stånden hade motionsrätt, och tulltaxan var en del av riksdagens kompetensområde, fäst i den nya grundlagen från 1809 års omvälvning: Folkets rätt att sig själv beskatta.
Han motiverade sin motion med att ingen annan ännu yttrat sig över några för industrin viktiga artiklar i tulltaxan. Motionen innehöll fem punkter motsvarande fem artiklar i tulltaxan. De representerar varor och produkter med sinsemellan högst olikartad karaktär men som samtidigt tycks svara harmoniskt mot olika aspekter av mänsklig materiell kultur och liv. Här intresserar den femte punkten särskilt: I den föreslog Hierta att tullen på vin sänktes med hälften. Detta motiverades på följande sätt: ”Härigenom skulle vin kunna införas för godt köp och ett det tjenligaste surrogat vinnas för brännvinet, som man nu med så mycken ifver vill avskaffa.” En av adelskamraterna, G A Bruncrona, höll inte med och yrkade i stället höjd tull på vin som han ansåg vara lika skadligt som brännvin.
Vintullen var alltså i ett större sammanhang en kulturfråga för Hierta. Den rumlande bondske brännvinsdrickaren skulle ersätts med den förfinade vindrickande stadsbon. Den 11 mars återkom Hierta till sin tullmotion. Han ställde sin frihandelsberättelse mot förbuds- och skyddsvännens, som fanns i tre olika varianter. Det fanns de som var anhängare av åsikten att varje folk skall isolera sig från andra folk och nationer genom ”stränga prohibitivförfattningar”. Det fanns de som genom höga tullar ville fördyra sina egna ”förnödenheter”. Den tredje varianten såg i ”importhandeln ensamt […] den Pandoras ask, utur hvilken mensklighetens alla olyckor utbreda sig öfver Riket, och [som] isynnerhet med ett verkligt muselmanskt nit utfara mot förtäringen af viner …”.
Hierta trodde dock att motståndet kunde övervinnas och han vädjade till sina åhörares egna vanor och intressen; de hatade säkert inte ett glas gott vin på sitt eget bord, och det gjorde inte ens "muselmanerna", som var något hycklande i sin relation till vinet. Varför skulle förbudsvännerna i riksdagen inte unna sig själva detta? Och varför inte unna sina ”mindre bemedlade landsmän”, ett gott billigt vin? Detta desto mer som det inte fanns några ”inhemska vinfabrikörer” som kunde gå under av liberaliseringen.
I sin konkreta motivering visade Hierta på att tull och omkostnader i praktiken utgjorde ett påslag på 200 % på viner från franska och italienska hamnar. Där kunde man få goda lantviner till ett billigt pris. Effekten av tullen hade blivit en import av dyrare viner. Genom kypring (kypra innebär att vin som under transport blivit omskakat tillsätts ämnen så att det klaras), och andra fuffens metoder, hade många handlande lyckats undslippa tullen och konsumenterna hade blivit påförda en osund dryck som kunde köpas till pris som låg lägre än den ”oförfalskade varan”.
Hierta menade att detta skulle motverkas genom en sänkning av tullen på ordinära viner så att de kunde köpas till samma pris. Genom en nedsättning på 50 % av vintullen skulle alltså en god harmoni uppnås. Priset per butelj skulle bli det samma som för porter:
”Det är lätt att skönja, det ingen skulle förlora härpå. Vinconsumtionen skulle blifva minst dubbel, och staten erhöllo i alla fall lika mycket i tull; genom det bättre priset finge äfven den mindre bemedlade råd att bestå sig en sund och smaklig dryck, utan att mere penningar derföre gingo ur landet; en mängd giftiga förfalskningar, alltid en säker följd af höga afgifter på dylika consumtionsartiklar, undvekos, och ett tjenligt och helsosamt surrogat vunnes för brännvinet, hvars förbrukning de flesta äro ense om böra inskränkas.”
Sänkningen av vintullen skulle också kunna leda till att Frankrike sänkte tullen på ”svenskt stångjern och trävaror”. På så sätt skulle man slippa gå den mycket krångligare diplomatiska vägen, vilket Hierta förmodade riksdagen skulle komma kräva av regeringen.
Harmoni och glädje, både i folksjälen och folkkroppens ekonomi. Tullskyddsvatten blev retoriskt frihandelsvin när Hierta satte sin agitatoriska fyndighet i arbete. Men i motståndarnas ögon bekräftade det nog bara att vin, liksom frihandel, var berusande importvaror. Kampen var lång innan frihandeln nått sin triumf. Vinet hade väl en del i den, i alla fall i firandet.
Källa till Hiertas motion: Riksdagsmotioner och anföranden / Lars Hierta ; utgifna af Gustaf A. Aldén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.