fredag 4 november 2011

Dubbelseende eller fokus?

Jag läser förre Säpochefen P.G. Vinges memoarer, P.G. Vinge: Säpochef 1962-1970. (Wahlström&Widstrand 1988) Han framstår som hederlig ämbetsmannajurist av den klassiska svenska byråkratskolan. Lagboken, det är hans verkliga chef. Rättssäkerhet och demokrati är de centrala värden som försvaras av hans 60-tals-Säpo, i kamp mot bl a den politiserade åsiktsregistreringen inom Birger Elmérs "Sapo"/IB.

Någonstans finns ett eko av Vinge i Säpos agerande i samband med stasiakterna. Formellt så är det de utpekade Stasiagenterna i materialet som skall skyddas. Det kan tyckas sympatiskt, och mer än så, det är fundamentalt i en rättsstat, ingen skall förklaras skyldig som inte är lagförd och fälld i laga ordning i domstol. Så är det ju inte i detta fall, vad vi tycks ha är namn i ett arkivlagt, inaktiverat, spaningsregister. Uppgifterna i sig har inte längre någon som helst värde i Säpos säkerhetsarbete, fienden - DDR, Sovjet och Warszawapakten - finns som bekant inte längre. Vagt skulle efterföljarmakten Ryssland möjligen kunna tänkas ha något intresse av de gamla nätverken (eller än mer långsökt: Kina?). Men de torde vara ganska rostiga vid det här laget, men vad vet jag, det är Säpo som sitter på den kunskapen.

Forskaren Birgitta Almgren, professor vid Södertörns högskola, har skrivit en bok Inte bara spioner (Carlssons 2011), om östtyska Stasis infiltrering av det svenska samhället, som rör upp en mängd frågor och problem relaterade till svensk nutidshistoria: principer om rättsstat, underrättelseväsen, internationell säkerhetspolitik, demokrati, hyckleri och dubbelspel, landsförräderi, häxjakt, moraliskt mod, pressfrihet, forskaretik, källkritik, arkivpolitik ...

Tyskaläraren Marianne Erssons historia blixtbelyser problemkomplexet: Hon träder fram i SvD för att som hon säger rentvå sig från anklagelsen av att ha varit Stasiagent. Hon har visserligen inte öppet blivit utpekad, endast indirekt efter att halvt om halvt blivit uthängd av Expressen. Efter detta tog hon själv del av Almgrens bok och förstod, som hon säger, att det verkligen handlade om henne. Hon krävde att få ta del av sin akt hos Säpo, något som endast delvis beviljats. Hon menar att Almgren läst in fakta akten som inte finns där, i vissa fall rentav vänt på förhållanden, i praktiken ren historieförfalskning. Det kan jag som utomstående naturligtvis inte ta ställning till. Endast om akterna blir offentliga kan vi som allmänhet ta ställning till sådana grundläggande källkritiska frågor.

Ett annat problem är att det råder en ojämlikhet mellan Almgren och Ersson, Almgren har fått ta del av akten i sin helhet (som det verkar) medan Ersson endast sett delar därav, med namn överstrukna med mera. Å andra sidan kan Ersson tala öppet i eget försvar, medan Almgren har halv munkavle, genom att hon måste tala i omskrivningar och i allmänhet. Men Almgren har tillgång till ett rikare källmaterial än Ersson. Vi som står utanför kan bara väga argument utan att ha tillgång till något som helst källmaterial. Mot Almgrens historikerkompetens står en enskild medborgares försvar för sin integritet och heder. Man får lätt sympati för den grånande äldre lärarinnan, dessutom långvarig flyglotta och agent för svensk underrättelsetjänst, naturligtvis med all rätt; men samtidigt har Almgren som historiker hos många en stor trovärdighet. Som historiker vet jag också att svenska historiker har en hög kompetens och integritet, den källkritiska nivån i svensk akademisk historieskrivning håller i allmänhet världsklass.

Jag tar inte ställning i striden, det vore dumt och oklokt, som historiker väntar jag hellre på att källäget skall klarna, d v s att akterna och uppgifterna blir så fullständiga och genomlysta som det bara går, där finns egentligen ingen panik, den källkritiska processen måste få ta sin tid, bättre långsamt och grundligt än snabbt och slarvigt. Men det är ju inte något som medielogiken gillar, där gäller snabba och rubrikmässiga oneliners.

Historiens kvarnar mal bäst när de får gå långsamt, i trygg och maklig takt. Det gäller bara delvis i rättvisans kvarnar, där ska grundlighet och rättstrygghet vägas mot att brott skall beivras så fort som möjligt, både för offrets, allmänhetens och gärningspersonens skull. Den demokratiska debatten har sina krav på att alla röster och synvinklar ska bli hörda, kommersiella media har sina snabbhets- och försäljningskrav. Slutligen finns säkerhetstjänstens behov av att behålla sin verksamhet i skugga, ytterst i allas intresse, i alla fall om målen är de som en gång vägledde P.G. Vinges Säpo.

Jag skulle gärna se att det klarläggs vilka principer Säpo har för hemlighållandet av akterna. Det är första steget för att rensa upp i det ruttnande träsk som är svensk säkerhetspolitik. Vi måste få en genomlysning, framför allt av den politiska nivån och av den säkerhetspolitiska praktiken. Vi ska inte jaga enskilda, lär av Sydafrikas sanningskommission, det är nu sanningen som är det viktiga, den historiska sanningen, och jag instämmer helhjärtat i Mikael Holmströms mening i hans eminenta bok om svensk säkerhetspolitik under kalla kriget - Den dolda alliansen (Atlantis): "Det i mitt tycke mest problematiska är att svenska folket i hög grad inte kände till Sveriges verkliga säkerhetspolitik." (s 576)

Det är där pudelns kärna ligger, vi får inte veta om Marianne Ersson i själva verket var en sann svensk hjältinna som agent för SSI, och möjligen dubbelagent som infiltrerade Stasi. Vi behöver en sluss och sanningskommission som kan gå igenom arkiven; genom en sådan kommissions arbete, där Säpos legitima intressen och enskildas rätt och skydd inte skadas, bör uppgifterna i sin helhet bli offentliga. Som P.G. Vinge visar i sina memoarer så är också en viss öppenhet kring säkerhetstjänsten endast till stöd för dess verksamhet, det ökar befolkningens medvetenhet om säkerhetsrisker, ökar svårigheterna (kostnaderna) för motståndarna i deras verksamhet m m. Vi måste få ett slut på det dubbelseende som präglar svensk säkerhetsdebatt och dito politik, vi måste få ett fokus - tänk solen och brännglaset - och se verkligheten som den är och har varit! Men risken är att sanningen är het och att en och annan del av det politiska huset fattar eld ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar