fredag 17 juni 2011

Frihandelsvännen Winston Churchill

Historikern Frank Trentmanns bok Free Trade Nation fångar med sin titel hur central frihandeln var för den brittiska nationella identiteten vid förra sekelskiftet. Det visade sig när dåvarande kolonialministern Joseph Chamberlain 1903 lanserade sitt program - tariff reform - för att införa en protektionistisk handelspolitik i det brittiska imperiet, det s k imperial preference.

Den unge Winston Churchill, som 1900 hade invalts i underhuset på ett konservativt mandat för Oldham, var efter sina äventyr i Boerkriget en nationell celebritet och krigshjälte. Att han också var son till Lord Randolph Churchill var knappast till nackdel för hans politiska karriär. Men han fann sig inte tillrätta i det förenade unionistpartiet (som var en allians mellan liberala helstatsvänner - d v s motståndare till Irlands självständighet - och det egentliga konservativa partiet), lika lite som hans far hade gjort. Och liksom sin far eftersträvade han ett brett reforminriktat nationellt centerparti.

Tories genomsyrades av aristokratiskt och kapitalistiskt klassintresse - enligt kritikerna; arvet efter Disraelis stora nationella parti hade förskingrats. Protektionismen smög sig tillbaka in i sitt gamla moderparti, anförd av den före detta liberalen Joe Chamberlain som fanbärare (eller kanske man ska säga, limpbärare, eftersom "Joe's loaf" blev symbolen för och emot hans program; se bilden, från Punch november 1903, fr wiki commons). De gamla partilidelserna från mitten av 1800-talet väcktes på nytt. Tillsammans med rösträttsfrågan hade striden om spannmålslagarna då nästan drivit landet till inbördeskrigets rand.

Churchills frihandelsståndpunkt växte fram under läsningen av frihandelsklassiker som Smith, Mill och Bastiat. Men den avgörande impulsen gavs, enligt honom själv, av den idag fullständigt bortglömde frihandelspopularisatorn, statistikern, och i England naturaliserade italienaren, Leo Chiozza Money. 1902 hade han publicerat en kritisk analys av programmet för imperial preference, och bland annat framhållit att jämförelsen mellan preferenssystemet, som omfattade imperiet, och tyskarnas Zollverein haltade betänkligt. Zollverein var en tullunion med enhetlig yttre tullmur medan preferenssystemet skulle fungera som ett slags frihandelsområde, med nationell tullpolitik mot ytterområdet och preferenser mellan medlemmarna inom imperiet. Storbritanniens industri skulle inte kunna upprätthållas med en sådan svag handels- och råvarubas menade Chiozza Money.*

Chiozza Money gav Churchill de argument han behövde i striden med Chamberlain och hans Tariff Reform League. Varför skulle Storbritannien förneka sig världshandelns alla rika gåvor, frågade han; särskilt som att ju mer britterna köpte av andra ju mer fick de själva sälja? Med sitt lekfulla bildspråk visade han hur galet protektionisterna tänkte: "The planet was 'not a very big one compared with the other celestial bodies, and I see no particular reason why we should endeavour to make inside our planet a smaller planet called the British Empire, cut off by impossible space from everything else'."**

Tillsammans med en liten grupp av yngre reformsinnade tories - de s k Hooligans - bildade Churchill en frihandelsvänlig fraktion bland tories backbenchers - the Unionist Free Traders. Den fick en motsvarighet på det nationella planet genom The Free Food League. Från regeringens egna bänkar attackerade de det protektionistiska programmet med en skoningslös kritik.

Stridens slutfas torde tillhöra den parlamentariska historiens mer dramatiska episoder. Vid ett avgörande anförande då Churchill ställde sig upp för att interpellera premiärminister Balfour om dennes syn på diverse fiskala frågor, reste sig hela partiet och marscherade demonstrativt ut ur kammaren. Under stark rörelse fick den bokstavligen ensamme Churchill ställa sina frågor rätt ut i luften, fullständigt övergiven av sitt eget parti. Tärningen var därmed kastad.

Frihandeln och slutligen ett antiliberalt och antisemitiskt lagförslag från regeringen om att begränsa de flyende ryska judarnas rätt att söka asyl i England fick Churchill att ta steget över till det liberala partiet. Dramats höjdpunkt skildras mästerligt av Churchills officielle levnadstecknare Sir Martin Gilbert:

"Churchill's attack on the Aliens Bill was published in the Manchester Guardian on May 31. It was the first Parliamentary day after the Whitsun recess. That day the twenty-nine-year-old Member of Parliament entered the Chamber of the House of Commons, stood for a moment at the Bar of the House, looked briefly at both the Government and Opposition benches, strode the aisle, bowed to the Speaker, turned sharply and emphatically to his right, to the Liberal benches, and sat down next to Lloyd George. He had joined the Liberals. The seat he chose was the one his father had sat in during his years in Opposition, and from which in 1885 he had stood waving his handkerchief to cheer the fall of Gladstone. Lord Randolph's 'dissentient' son now stood alongside Gladstone's Liberal heirs, determined to enhance their ranks, and to help them to electoral victory." (Gilbert, s 165)

1906 var Churchill med att om att leda liberalerna till en jordskredsseger. Frihandeln tycktes säkrad i sitt moderland - the Free Trade Nation, men var snart åter under hårt tryck, särskilt under första världskriget och mellankrigstidens depressioner (1932 infördes slutligen ett system med imperial preference). Churchills sagolika bana torde inte vara obekant, efter 1906 gjorde han en politisk kometkarriär under socialliberal flagg (bl a pionjär inom området offentliga arbetsförmedlingar, fångreformer m m), och kom att bilda radarpar med liberalernas andra stigande stjärna advokaten David Lloyd George, "The Welsh Wizard", en av den liberala politikens mest geniala parlamentariker, som i viss mån segrade den engelska liberalismen till döds. Men det är en annan historia.

*Churchills frihandelsutveckling behandlas av Richard Toye i (Pan/Macmillan 2008) Lloyd George & Churchill: Rivals For Greatness, ss 27-29.
**Martin Gilbert (BCA 1992): Churchill: A Life, s 153.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar